På vägen mot lyckan

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 1 / 17
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ett skepp styrde mot Gibraltarsundet. Rosaröda strimmor löpte över havet, fladdrande försiktigt, som om det väldiga vattnet höll andan inför skönheten hos den nedgående solen. Det började redan skymma över Afrikas kust. Endast de vita husen i Tanger lyste fram ur de djupa skuggorna i de kala Atlasbergen. Spaniens klippiga kust kom närmare och närmare. I norr växte, allt tydligare synligt, berget Gibraltars lejonhuvud.

Nästan ljudlöst skar det mäktiga skeppsskrovet genom vattnet. Ur de glittrande vågorna som det höll upp lyfte ett huvud, sedan ett till. En delfinpar sprang i en graciös båge från våg till våg. Bakom dem drev en annan. Och nu, till vänster och höger, framåt och bakåt, hundratals silverfärgade kroppar, som följde varandra och körde om i vida, elastiska språng, likt en koppel slanka vindhundar som susade förbi längs de skummande flankerna på jakthästen. -- --

Oobserverat glidde det glittrande spelet genom stillheten. Skeppstrumpetens rop hade kallat till middag en timme tidigare än vanligt. På promenaddäck arbetade elektrikererna hastigt, spände upp den breda gången med ett fladdrande segeltak och skapade en stjärnhimmel av färggranna belysningskroppar. Allt var klart för balen ombord; Herkulesstolparna hade passerats! Till ära för någon högt uppsatt herre, som med den tekniska prestandan också skulle få se tydligt illustrerad livsstilens elegans hos ett tyskt ångfartyg för Ostasien.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 2 / 17
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ovanpå soldäcket lutade sig en resenär. Hans blick vandrade över havet och fastnade vid den mystiska bergskedjan som allt längre bort återstod vid den marockanska kusten. »Atlas -- --« sa han tanklöst för sig själv. Men ordet fladdrade över honom, som om det bar på ett minnesfläkt, så att han, alltmer uppmärksam, sporrade tankarna och till slut, med en ihärdig ansträngning som snart framkallade ett leende, jagade ifatt ordet. Och sedan försvann leendet, och han hade minnet. En strof, en strof av Heine -- -- Fort, fort med den! Han tvingade blicken att vända sig mot det färggranna vattnet. Men delfinernas lek lade han inte märke till. Ögat sökte återigen det förhäxande berget, som enligt de gamlas sägen bar himmelvalvet. Och om och om igen kröp verserna in i hans hjärna och klamrade sig fast där:

»Olycklige Atlas! en värld, hela världens smärta måste jag bära, Jag bär det outhärdliga, och mitt hjärta vill brista i kroppen.«

Hans ögon vidgades, som om de måste bära en oavbruten ström av bilder. En nervös ryckning gick genom hans ansikte, solbränt av havsluften.

Vad då? Vad då? tänkte han. Du ville ju det! -- »O . . . « sa han ironiskt, för det hade slagit honom att Heines strof uttryckte samma sak.

»Du ville ju det -- Du ville vara lycklig, oändligt lycklig, Eller oändligt eländig, stolta hjärta, Och nu är du eländig. «

Han vände sig kort bort.

Över honom hördes ett brusande och fladdrande. Storbritanniens flagga vajade från masten, den tyska steg upp och ner i hälsning, över topparna hissade fartyget stolt nationsflaggornas prydnad. Och från Gibraltars sund svarade engelska krigsfartyg med en kort flagghälsning.

Passagerarna hade skyndat upp på däck. Skrattande och larmande samlades de kring fartygets kapell, som med all kraft stämde upp »~God save the king~«, och vinkade med dukarna åt de hotfulla batterierna på klipporna, tills ångaren i stolt färd hade lagt en strimma av öppet Medelhav mellan sig och den våldsamma europeiska spetsen, och mörkret från den inbrytande natten svalde landskapet. Och plötsligt genombröt ett blixtljus mörkret, eldiga blommor strålade, lockade och flammade, söta valsmelodier svepte vaggande över däck -- »Rosor från södern« . . .

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 3 / 17
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

I en timme ljöd musiken genom fartyget. Mannen på soldäck lyssnade. Lätta steg kom uppför trappan, tyngre steg följde efter.

Sedan stod där, i ljuset från den ensamma elektriska lampan, en överdrivet smal skepnad i släpande, havsgrön siden, med ett fint, blekt huvud, det bruna håret kortklippt på pojkaktigt vis. Bredvid henne stod kaptenen, med den uppmärksamma värdens tillmötesgående attityd. De talade engelska.

»Så, miss Turnbull, här kan ni få lite luft. Det här är en riktig luftreservoar.«

»Tack, kapten. Och nu återgår ni till era plikter. Det var väldigt trevligt.«

»Fall inte överbord, miss Turnbull, och låt er inte förföras av sjömannen. Vi ses igen! Hallå, är det någon där -- --?«

»Ja, visst!«

»Ah, titta där. Det passar bra. Ni underhåller nog miss Turnbull. Får jag presentera? Herr Wilhelmi, doktor eller professor, det vet jag faktiskt inte.

»Anta att det är båda.«

»Adjö, mina herrar. Missa inte hela balen!«

De lutade sig tysta mot relingen. Till dess att tystnaden blev pinsam för mannen.

»Ursäkta, miss Turnbull, men jag tycker inte om att tala engelska.«

»Och jag tycker inte om tyska.«

Ännu en längre paus. Sedan sökte mannen i smyg se reseföljeslagerskan i ögonen, som satt orörlig på sin utsiktsplats.

»Min fröken . . . «

»Min herre . . . «

»Jag hoppas att ni inte missförstod mig tidigare. Jag skulle verkligen beklaga det. Mina ord skulle inte innehålla någon oartighet.«

»Åh -- jag skulle inte ha väntat mig det av en gentleman heller.«

»Jag tackar er. Men min engelska är faktiskt av sådant slag att den inte skulle ge er någon glädje.«

»Min tyska är av samma kaliber.«

»Inte alls! Jag förstår er utan svårighet.«

»Men vi behöver ju inte ens tala. Havet sköter konversationen åt oss.«

»Bra. Där kommer en våg. Lite ödmjuk. Ser ni den? Det är min fråga.«

»Och där kommer en annan. Den gör en knix. Ser ni? -- Det är mitt svar.«

»Aha, jag förstår. Det betyder: Varmt välkommen.«

Hon skrattade och skakade på huvudet.

»Åh nej. Det betyder: Gör dig inte besvär.«

»Som straff slukas den koketta vågen plötsligt av den som just var ödmjuk.«

»Möjligt. Men jag är inte kokett. Jag har verkligen ingen anledning att vara det.«

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 4 / 17
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Med andra ord: Jag kommer inte i fråga. Oavsett om jag är närvarande eller inte.«

»Du är arg över skämtet, herr Wilhelmi . . .«

»Absolut inte. Jag har helt enkelt accepterat mitt öde.«

»Nu koketterar _du_. Nu vill du höra smicker.«

»Jag . . . ? Åh, käre Gud! Ger jag verkligen ett så dåligt intryck?«

»Du är bitter, herr Wilhelmi. Det passar inte till den vackra natten.«

»De vackra nätterna är till för lyckliga drömmare. De har livet framför sig.«

»Och du? Gör dig inte äldre än du är. «

»Jag har det bakom mig. Det handlar inte om åren, bara om upplevelserna.«

»Upplevelser är oundvikliga för alla. Det måste vi acceptera.«

»Ja, de hederliga upplevelserna.«

Hon tittade förskräckt på honom. Sedan sa hon, medan hennes fina näsvingar darrade: »Finns det verkligen inget annat sätt att handla?«

»Nej. Men man kan passivt drabbas av dem. Till exempel: om man rör vid smuts.«

Hon riktade blicken stadigt mot honom.

»Till det finns det vatten.«

»Vatten räcker inte alltid.«

»Jag vet inte om jag förstår er rätt,« mumlade hon, och en snabb våg av blod flödade genom hennes kinder. »Jag ville inte väcka några obehagliga minnen hos er. Förlåt mig.«

»God natt!« sa han vänligt och bugade sig.

»God natt!« Följande en snabb, kvinnlig impuls räckte hon honom handen. »Imorgon ska vi småprata lite gladare.«

Han tryckte sina läppar mot hennes hand...

Från promenaddäck hördes musiken. Bland den hördes skramlet och skrapet av dansande fötter. Champagneproppar knallade, ett vilt skratt hördes. Och återigen musik...

De båda stod och tittade på varandra. Runt dem det mörka havet, spänt över av månens glittrande nät. Till vänster dök den snöklädda bergskedjan Sierra Nevada upp på ett mystiskt sätt. En signalfyr blinkade till och försvann.

Då nickade de åt varandra som gamla bekanta och gick. --

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 5 / 17
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Tidigt på morgonen satt Wilhelmi på sin favoritplats på soldäck. Han tittade ut över den spanska kusten och snöbergen. Men han såg inte deras gigantiska skönhet; han ville bara ha en viloplats för sin blick. Den var fäst vid en bild, och han tänkte inte på att byta den. En pojkaktigt smal figur med ett allvarligt, blekt litet huvud stod framför honom och räckte honom handen. Det är en fast, trogen hand, tänkte han. En kvinnas hand är inte som en annan. Vissa är svala som en välsignelse, andra brinner som en förbannelse...

Då flydde morgonstämningens glädje från hans ansiktsdrag. Han stirrade på den skyhöga kusten och fann den avvisande, ogästvänlig och ödslig.

»God morgon,« hörde han en röst bredvid sig. Han vände hastigt huvudet.

»Vad är det för ett bittert, elakt ansikte? Jag trodde att du skulle vara glad idag.«

»Nu är jag det.«

»Det är bra. Då är jag fortfarande till någon nytta på jorden.«

Han hade hoppat upp och höll hennes hand. Den enkla, vita linneklänningen fick figuren att framstå elastisk som en ung björk. På det korta, bruna håret bar hon en vit mössa.

»Du är som en frisk morgongröt,« sa han.

»Men en hälsning kräver ett svar.«

»Det har jag redan gett dig. Med min glädje.«

»Då gör jag anspråk på hälsningen hela dagen.«

Han tvingade henne in i den långsträckta stolen och tänkte hämta en annan.

»Vet du vad, herr Wilhelmi? Våra medpassagerare sover av sig sin dansfest. Ska vi äta frukost här uppe?«

»Ah -- jag hämtar teet.«

»Nej, det är kvinnornas sak.«

»Ni ska inte röra er från platsen.«

»Och ni ännu mindre! En man med ett serveringsfat!«

»Det skulle inte vara första gången.«

»Då måste det ha varit sista gången.«

»Konstigt,« sa han, »jag hade föreställt mig de engelska damerna helt annorlunda.«

»Ah, det beror inte på nationen. Och för övrigt -- jag tror inte att jag har någon nation alls.«

»Är ni inte engelska?«

»Ja, från mina föräldrars sida. I själva England var jag bara några få månader åt gången. Min far blev som diplomat förflyttad hit och dit. Just nu bor han i Japan. Där var jag också senast.«

»Men ni kom ombord i Southampton. Ni är alltså på väg hem?«

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 6 / 17
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Nej,« sa hon, »jag har blivit överflödig. Min far har gift om sig för andra gången. En dam i min egen ålder. Därför drog jag mig tyst undan.«

»Å -- var det nödvändigt . . .«

»Jag måste alltid ha något att göra,« svarade hon med ett lätt leende.

»Och ni fann inte heller den rätta platsen i England?«

»Man lever inte ostraffat hela sitt liv i södern. Jag kunde inte längre stå ut med det inhemska klimatet och blev sjuk. Så som ni ser mig här är jag en återhämtningspatient.«

»Så,« sa han, »då ska ni också låta er behandlas som en sådan från och med nu. Trots er antipati mot män med serveringsfat. Ingen invändning!«

»Kalla på stewarden,« bad hennes röst bakom honom, och han hörde ett tyst, behagligt skratt i tonen. --

De satt tillsammans hela förmiddagen. Ofta gick en halvtimme utan att de pratade. Bara havet brusade tyst upp mot dem. Sedan böjde de sig över relingen och lyssnade. När de pratade hände det att den ene försökte tala den andres språk. Som i försiktig hänsyn.

»Ni behandlar mig som en sjuk person. Jag är helt frisk.«

»Det ska ni bli. Och därför ska ni inte anstränga er.«

»För att jag talar tyska? Ger det er ingen glädje?«

»Anse mig inte otacksam. Jag har aldrig blivit bortskämd i mitt liv. Det är därför.«

»Vill ni inte berätta för mig? Jag vill hjälpa er.«

»Nej,« sa han, »jag kan bara hjälpa mig själv. Jag borde ha gjort det tidigare.«

Sedan tystnade de. --

Efter middagen möttes de, som om de hade en överenskommelse, vid den gamla platsen.

»Du ser trött ut, miss Turnbull. Tyst! Du får absolut inte märka mig.«

»Folk var så högljudda i kväll,» svarade hon som en ursäkt. »Kan man inte förstå varandra utan att tala mycket?«

»Ja, det kan man. Och vi ska genast bevisa det. Så, luta dig nu bekvämt tillbaka i din tropenstol. Jag ska svepa en filt runt dina fötter. Och nu: inte ett ord!«

»Bara ett... Du sa förut att du aldrig i ditt liv hade blivit bortskämd. Det är jag! Idag!«

Hon slöt snabbt ögonen och rörde sig inte. Några minuter senare hade hon somnat in.

Han satt upprätt bredvid henne. Lik en vaktpost. Hans ögon blev inte trötta på att betrakta henne. Som om han bakom de slutna ögonlocken skulle kunna se hennes själs öppna ögon. Och han såg dem, och en tyst konversation började.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 7 / 17
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»O du, hur kan jag ha bortskämt dig... Det sa du bara för att göra mig glad.«

»Ja, jag vill göra dig glad.«

»Och du behöver själv vila.«

»O -- jag! Solen gör mig frisk. Men du har en fattig, sjuk själ.«

»En kvinna har gjort henne sjuk.«

»Nej, det var ingen kvinna. Kvinnor är helbringare.«

»Det finns kvinnor som förgiftar oss, likgiltiga, otrogna...«

»Kalla dem inte vid det ärevördiga namnet 'kvinna'. Du får inte skymfa oss.«

»Varför -- varför är du så god mot mig -- --«

»Det kan du inte fråga en kvinna om. Hon vet inget svar.« --

Han böjde sig över henne med andan i halsen. Hur fridfullt hon låg, den slanka kroppen utsträckt, det bruna, pojkaktiga huvudet lite åt sidan, och i det stilla ansiktet fina tecken... Var det verkligen först igår som han lärde känna den här kvinnan? Först idag som han visste hur man skulle tolka dessa tecken? -- --

Matrosen högt uppe i utkikstornet gav signal för timslaget. Då vaknade miss Turnbull. Hon rörde sig inte. Bara ögonen slog hon upp. Förlorat vilade hennes blick på hans hand, med vilken han höll fast ryggstödet på hennes stol.

»Har du drömt något vackert?« frågade han.

»Drömt -- --? Har vi inte pratat med varandra?«

»Ja -- i drömmen.«

»Det är märkligt. Det kändes som om du berättade för mig. Om ditt liv. Och sedan avbröts berättelsen.«

Hennes blick var fortfarande fäst vid hans hand, som bar en smal, gyllene ring på ringfingret. Hans blick följde hennes. Och med djupa andetag, utan att reflektera över det, sa han: »Jag vill fortsätta att berätta.«

Det var helt tyst på däck. Passagerarna, utmattade av balnattens ansträngningar, hade tidigt sökt sig till sina hytter. Endast den tjänstgörande officerens steg hördes i ett tungt, jämnt takt från kommandobryggan. I fjärran signalerade ett fartyg och försvann in i natten.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 8 / 17
# chapter_page: 8
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

». . . Jag var varnad. Men vad visste jag om den kvinnan! Inte mer än om min egen mor. Och det räckte för mig. För jag var stolt över min mor. När jag såg Hanna för första gången, lade hon inte ens märke till mig. Jag var fortfarande student, på mitt sista semester, och hon hade dansare nog utan mig. Då sades det att hon skulle gifta sig med en kapten, och jag avundades mannen, för hon hade något i sig som förvirrade och fängslade. Två år senare -- jag hade blivit docent -- spreds ryktet att hennes bröllop med en diplomat stod för dörren. Jag vet att jag då kände en stark smärta och en lika stark glädje, när jag några veckor senare fick veta att förlovningen hade brutits i sista minuten. Och återigen hörde jag ingenting från henne på länge. Tills mitt första historieverk kom ut, vilket gjorde mitt namn känt och skaffade mig professuren. Jag var den yngste professorn.

Då öppnades vissa dörrar som jag tidigare bara hade passerat blygt förbi. Och vid en kvällsfest träffade jag Hanna -- --«

Hon hälsade mig som om hon fortfarande mindes mig. Det smickrade mig, trots att jag visste precis att jag aldrig hade presenterats för henne personligen. Hon började genast tala om min bok och den lysande karriär som den skulle öppna för mig. Vid bordet var hon min dam. Det var hennes speciella dag. Trots att hon var i samma ålder som jag, överglänste hon den yngsta av damerna. Eller så var det bara så för mig, och mina ögon såg allt i det ljus som hon ville att de skulle se det. Aldrig hade jag känt ett sådant grepp om mig. Hon behandlade mig som en förtrogen. När hon frågade mig något, skedde det snabbt och tyst, som om hennes ord var avsedda bara för mig. Ville hon göra mig uppmärksam på något, vinkade hon med ögonen och dirigerade min blick med ett leende. Till detta kom tonen från den förnäma världen, det glittrande sättet att leka med tankar eller att klä in saker som i sig själva var likgiltiga i tankar.

Jag hade aldrig känt kvinnor från den sfären. Jag var som berusad.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 9 / 17
# chapter_page: 9
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Andra dagen fick jag besök av en äldre kollega som jag höll mycket av. Han sa att han kom på grund av en sällsynt bok, och talade – om Hanna. Jag gick glatt in på samtalet och sedan med vrede. Hur kunde en människa våga misstänka den här kvinnan? Var fanns bevisen? Att hon hade varit förlovad två gånger? Det talade bara emot männen. Att hon flirtade? Åh Gud, det säger man om kvinnor som är av en mer livlig natur än andra. Men vi borde skämmas för att sprida sådant lättsinnigt prat.

›Skammen,‹ sa den gamle kollegan, ›uppträder hos vissa män tidigare, hos andra senare. Hos vissa kvinnor inte alls.‹ Med det gick han och hälsade mig allvarligt.

Jag stod kvar i vild upprördhet. Blodet brusade upp till öronen på mig.

Och sedan tog jag min hatt och sprang genom gatorna och direkt till henne, till Hanna.

Hon stod framför mig, med den lätta rodnaden av spänning på kinderna. Och jag spottade ur mig vad jag hade hört, vad man hade berättat för mig, och jag såg rodnaden stiga på hennes kinder och tog den för skammens rodnad och krävde svar, som om jag i hennes ställe hade varit den kränkta. Det var med fast blick hon såg på mig, och hon läste i mina ögon det svar jag ville höra... «

Berättaren gjorde en paus.

»En halvtimme senare var vi förlovade.«

Åhörerskan reste sig upp. Sedan sjönk hon tyst tillbaka till sin gamla ställning.

Han däremot såg förbi hennes bleka ansikte ut över det nattsvarta havet, som i oförminskad hastighet nästan tystlåtet skar av fartyget.

»Några månader senare var vi gifta. Knappast någon annan människa såg jag under den tiden än Hanna. Hon hävdade att hon var svartsjuk på alla som ville närma sig mig. Och den här svartsjukheten gjorde mig lycklig. Där vi män älskar med hjärtat, är vi barn.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 10 / 17
# chapter_page: 10
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Nu har det gått tre år sedan jag gifte mig, fortsatte professor Wilhelmi. De fruktansvärdaste åren i mitt liv. Nej, nej, låt mig få berätta färdigt. Det är snart så långt, och det hade kunnat vara så långt redan tidigare. Men jag var ju bara ett barn. Av barnet blev en tjänare. Den här sortens avancemang förvånade mig först inte alls. Sedan insåg jag att det var ensidigt. Hemifrån visste jag att det hade utvecklats en tävling mellan min far och mor om att serva varandra. Hos oss var den här sysslan förbehållen bara mig. Jag rycktes bort från det allvarligaste arbetet för att ta emot uppdrag, och alla var inriktade på umgänge och det arbete det krävde. Intresset för mina historiska forskningar, som hon så ivrigt hade visat mig under våra förlovningstider, så att jag lätt kunde avstå från alla kollegor, hade försvunnit med bröllopsdagen. Och ändå skulle jag arbeta, måste jag arbeta, för att täcka de ständigt stigande utgifterna.

Det var inget under att jag inte kunde följa henne till alla sällskap, till skogspromenader, till isfester och vad vet jag. ›Vi har ett berömt namn‹, brukade Hanna säga. ›Jag ska se till att det inte glöms bort, medan du sitter i ditt lärda arbetsrum och bökar med dina odödliga verk.‹ Jag lät henne gå dit hon ville, för därigenom fick jag den ro jag behövde för att genom arbete skaffa pengar. Men under dessa dagar grep en ny avund mig. Avunden på skomakaren där nere på gården, som efter arbetets slut tog sitt skrattande, strävsamma fru på knät.

Och sedan – efter nästan tre år – fick jag för andra gången besök av min gamle kollega, till vilken jag åter hade funnit uppskattning. Han nämnde ett namn för mig. Och sedan tog han mig hårt i armarna. ›Du har förhoppningar att uppfylla,‹ sa han, ›vetenskapliga förhoppningar. Du är mig alltför dyrbar för att låta dig gå under på det sättet. Annars hade jag sannerligen inte kommit tillbaka.‹ Då tog jag mig samman.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 11 / 17
# chapter_page: 11
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När Hanna kom hem från en utflykt gick jag lugnt och beslutsamt in i hennes rum. Hennes glittrande ögon tittade på mig medan jag talade. Men hon läste inte längre svaret i mina ögon, det svar som hade varit mest bekvämt för henne, liksom vid vår förlovning. Och plötsligt var rollerna ombytta jämfört med då. Orden vellade över hennes läppar, hon förnekade, hon svor, hon hittade ord fulla av hån och förakt. Aldrig hade jag sett en människa i en sådan extas av det fula. Då visste jag: sant eller falskt! – den här bilden kommer du aldrig att glömma i hela ditt liv.

På natten kom hon till mig, kall och överlägsen. ›Du plågar dig i onödan, min käre, med att konstruera en huvud- och statssak av en oskyldig flirt. Jag skulle kunna stämma din ärade herr kollega inför domstol om jag ville ha en skandal. Jag har vittnen, han inte.‹

›Jag ska träffa ditt huvudvittne i morgon, ansikte mot ansikte.‹

›Ah – du tänker väl på en utmaning? Du kommer att slåss mot väderkvarnar.‹

›Det ska vi lösa. Har du någon annan önskan?‹

›Den att inte bli utskrattad. Assessorn, vars namn du nämnde tidigare, ska ge dig sitt hedersord att han inte har rört mig med fingertoppen.‹

›Hur vet du det?‹

›För att det är sant! Bara för att du alltid lät mig gå ensam till sällskapen vågade skvallret sig på mig. Du bär skulden, du ensam!‹

Allt i mig skrek upp emot denna avskyvärda omvändning av sakernas tillstånd. Mina fingrar ryckte som i kramp. – Men där såg jag en kvinna framför mig. Den ingrodda ridderligheten segrade.

›Res,‹ sa jag, ›så kan vi inte längre leva tillsammans. Visa mig att jag har fel. Jag önskar det för oss båda.‹

›Du kommer mig till mötes,‹ svarade hon. ›Jag reser i morgon och ska kurera den här attacken mot mina nerver någonstans vid Rivieran. Tills du själv kommer till mig.‹

Han reste sig och tittade ut i nattens stillhet. Inget ljud hördes runt omkring dem. Bara den tjänstgörande officerens tunga steg ovanför dem.

»Nu är jag på väg,‹ sa han till slut . . .

En skugga föll över honom. Nu kommer hon att tyst dra sig undan, tänkte han. Men han kände en hand i sin egen.

»Jag önskar dig -- av hela mitt hjärta -- lycka på vägen . . . «

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 12 / 17
# chapter_page: 12
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Vilken lycka? Du vet ju inte vad det handlar om för mig. Jag är på väg för att återfå min ro. Mer begär jag inte. «

»Vill du begära din ro av den kvinna som du talade om för mig? «

»Ja, det vill jag. Jag vill kunna arbeta igen, åter få lov att hysa förhoppningar. För allt det är borta. All friskhet, all tillförsikt. Mina tankar går i cirklar, och hon är mittpunkten. Åh, förvåna dig inte. Så ynklig har jag inte blivit, trots all min naivitet inför kvinnor, att jag med all makt klamrar mig fast vid det förklädesband som en gång var mitt. Nej, jag vill bara veta att det inte längre är mitt! Jag vill ha det ärliga medvetandet om att jag inte behöver känna mig skyldig till någon ohederlig handling, framför allt inte gentemot henne som uppfattar detta medvetande, som bland jämlikar anses vara en styrka, som min svaghet och räknar med det. Och sedan -- sedan vill jag åter kunna andas fritt och börja om på nytt. «

»Hur vill du begära det av den kvinnan . . . «

»Det har nu gått tre månader,‹ sa han tyst, ›sedan hon befinner sig vid Rivieran. Två gånger har jag fått ett korrespondenskort som kvittens för de månatliga beloppen som jag har skickat. Den tredje gången inte. Jag hade kunnat resa direkt genom Tyskland och Schweiz och varit snabbare framme. Men sjöresan lugnar oss och fördjupar våra tankar. Därför gav jag mig själv, som sista frist, denna betänketid, denna tid för eftertanke. Mer kan en människa inte göra för sig själv. «

»Nej, min vän. «

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 13 / 17
# chapter_page: 13
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Jag ska komma och se. Om jag finner det jag väntar mig – att hon, med sin naturs elasticitet, har övervunnit det förflutna och gått vidare, oberörd av den trubbiga dåren i norr, och fortsätter att spela den vackra, sorglösa damen – då ska jag ge henne friheten att ägna sig åt alla sina äventyr, även mot hennes vilja. -- Fröken Turnbull, det är en gammal visa. Bara för den som plötsligt beordras att sjunga med får den plötsligt karaktären av något nytt. Som om den aldrig hade hörts förut. Förlåt mig, men de mest vardagliga sorger framstår alltid för den drabbade som oerhörda och aldrig tidigare skådade. Mänsklig fåfänga, fröken Turnbull. Som historiker borde jag ha en större världsbild – jag har också försökt att låna från filosofin –; men vi går snabbare över ett helt slagfält fullt av lik än över ett enda mord. «

Hon tog hans hand. »Jag säger det bara igen: Lycka till på vägen! Varje ytterligare ord skulle vara tomt. Lycka till på vägen! «

Han kände det fasta trycket från hennes hand, och det kändes bra att hon inte sökte efter medlidsamma ord. Där stod en människa som hade tro på sin väg.

»Kära väninna... «, sa han när de skildes.

Fartyget seglade tätt intill land längs den franska rivieran och vidare, allt längre förbi den italienska systerrivieran, som lyste i den gyllene morgonsolen. Förbluffade och tysta stod passagerarna inför naturens gudomliga prakt. Där, bara där, kunde människans lycka finna sitt hem...

Klockan tio dök Genuas bergsterrasser upp, som en snövit dröm ur det blå havet. Lotsbåten susade fram. En gammal, väderbiten gestalt tog kommandot vid kaptenens sida. Långsamt och majestätiskt gled fartyget in i hamnen Frederico Guilelmo.

»Lev väl, fröken Turnbull. Jag säger helst: Farväl.«

»Så säg det.«

»Vart ska du vända dig?«

»Till Comosjön. Jag ska slå mig ner i Bellagio för några veckor, i Villa Serbelloni.«

»Gud vare med dig!«

»Och med dig.«

De återvände inte till nattens samtal.

* * * * *

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 14 / 17
# chapter_page: 14
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han lät skicka sitt bagage till hotellet Genazzini och gick uppför trappvägen som ledde till Villa Serbelloni. I den lilla träsnickeributiken vid vägen köpte han sin inträdesbiljett. Dessa förnäma parker skyddade sig mot obehöriga främlingar. De ville förbli avskilda platser för stillhet.

Vid portvakten frågade han efter miss Turnbull och blev visad högt upp i den täta parken, som badade i dofter och blommor. Den ensliga bänken högt uppe över klippbranten ner mot sjön var hennes favoritplats.

Där träffade han henne. Han tänkte på Feuerbachs bild av Ifigenia, som, klädd i vitt, från klippan längtansfullt blickade ut över vattnet...

»Jag är tillbaka, kära väninna.«

Hon gjorde en hastig rörelse. Sedan såg hon de djupa skuggorna under hans ögon och höll tillbaka sin glädje.

»Jag har väntat på dig. Nu måste du vila. Se dig omkring. Är inte allt detta stillhet?«

Han satte sig ner bredvid henne på bänken, tog av sig hatten och strök sig mekaniskt över pannan. Då rörde hon försiktigt vid hans hand. »Käre vän...«

»Ja, ja, ja -- här är stillheten.«

»Minns du vad jag en gång berättade för dig? Att jag hade gett mig ut i världen eftersom jag inte längre hade något att oroa mig för där hemma? Jag måste alltid ha någon kära oro, käre vän.«

Han tittade på henne, orörlig, utan att svara med ett ord.

»Jag tror -- jag har funnit den.«

Hur väl det gjorde -- denna stillhet... Som pojke hade han en gång vaknat upp efter en lång, svår feber. Där satt modern vid hans säng, och hennes kalla hand låg på hans panna. Det var så tyst omkring honom att han kunde höra flugorna surra, medan de badade sig i solen vid det vidöppna fönstret. Från trädgården drog doften av en sommarros in. Och genom hans blod flödade återhämtningen... Då hade han berättat för modern om sina vilda feberdrömmar. Och med sin kalla hand hade hon tagit bort dem alla från hans panna. Det tänkte han på nu, och han började tala.

»Jag var i Nice -- och man visade mig vägen till Mentone. Jag var i Mentone -- och man visade mig vägen till Nervi. Och därifrån till Como. Så kom jag till dig. På vägen mot lyckan.«

»Lugnet -- --« sa hon, och hennes blick vandrade över sjön mot de stilla bergen.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 15 / 17
# chapter_page: 15
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Ja, lugnet! Nu _vill_ jag ha det! Varför inte jag ensam? Bara för att den här kvinnan inte vill det? Hon får gärna röra sina marionetter i trådarna. Jag drar mig ur spelet. «

»Ni borde stanna här nu.«

»Ja, det vill jag.«

»Vi ska färdas på Lario och vandra genom de stilla trädgårdarna. Azaleorna är som en röd och vit flod, och magnoliaträdens blommor slår ut. Ofta känns det som om bergen runt omkring skyddar ett förtrollat land. Man vill vara som barn och berätta sagor för varandra. Man kan ju inte göra annat.«

»_Det_ kan . .. «

»Ni behöver inte tvivla. När ni har lärt er det igen, kommer ni inte att veta att ni någonsin hade glömt det. Det är det vackraste i livet. Det finns sår -- och det finns helande örter. Kom! «

Han erbjöd henne sin arm, och de gick genom den skogsklädda parken, som var som en stilla, andande tystnad. Och på eftermiddagen, när solen stod i väster, tog de en båt och for ut på Leccoarmen och till parken vid Villa Giulia, vars tunga klasar av blommor hängde över muren ner i vattnet, som om de inte kunde få nog av sin egen skönhet. Och nästa förmiddag bar hon båten över till Cadenabbia, och de besökte den underbara parken vid Villa Carlotta, som kallas Larios drottning och väller över av ljuvligt sval kameliablomning. Och åter på eftermiddagen vandrade de längs den skuggande platanallén som leder från Bellagio in i cederträds- och agaveparken vid Villa Melzi. Trädgårdar runt omkring dem. Och varje steg var en vila.

Hon såg hur han återfick livsgnistan i denna gudomliga frid. Och hon pratade med honom om blommorna, buskarna och träden som hon, från sina resor i södern och i fjärran östern, kände till på ett urgammalt språk. Indien hälsade från andra sidan, och det sagolika Japan. Och sedan började han berätta om ländernas historia, som hade utvecklats ur deras jord.

»Om åtta dagar,« sa han, »går min semester till ända. Men jag kommer tillbaka till hösten. Kommer jag att finna er här då? «

»Jag ska välkomna er här.«

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 16 / 17
# chapter_page: 16
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När veckan var över bad han henne att åka med honom till Varenna tidigt på morgonen. Där, bakom staden, som med sina höga cypresser sträcker sig ända ner till sjön, reser sig en brant bergstopp. På den tronar ett trotsigt torn, omgivet av sönderfallande murverk.

»Ska jag fråga efter fästningens namn?«

»Nej, det är så mycket mer mystiskt. Man kan dikta ihop gamla sägner om den, från forna tider då den stora solen sken på stora människor och en greve bodde här som en sjöns konung.«

»Skolbarnen skulle straffa oss för att vi ljuger.«

»Men jag hävdar det. Det måste ha varit en riddare av låg börd. För berget är som en vall, som en högvakt, och från den fasta borgen fanns en överlägsen utsikt över Comosjön och Leccoarmen och över Larios förenade vatten, över byarna och städerna, över vingårdarna och olivbackarna ända till den hotfulla kedjan av snöklädda berg. Ingenting på sjön kunde hända utan att greven visste om det och ville det. Och han tog de bästa tonnarna vin som lastades på sjön och drack upp dem, och av sjöns kvinnor tog han de vackraste. Och även de sa, när han lät dem återvända hem: Du har druckit upp mig som en bägare vin. -- Det var en gång. Tiderna och deras seder har förändrats...«

De trängde in på den sista smala stigen som ledde upp till toppen, och de log åt ett kärlekspar som, som en illustration av deras samtal, kom emot dem tätt omfamnade.

»En italiensk officer. Förmodligen från Como...«

Och ett rop därifrån – ett skrik därborta!

Framför paret stod Wilhelmi. Officeren missförstod hans rörelse och ryckte till efter sin sabel. Då böjde sig Wilhelmi långt fram och med ett fruktansvärt slag med sin käpp slog han över den beväpnade handen, så att sabeln klirrade mot stenarna.

Som en vildkatt hade kvinnan kastat sig över den sårades bröst och skyddade honom.

Och fortfarande lutad långt framåt och stirrandes på gruppen, sa Wilhelmi: »Fri!«

Sedan vände han sig mot sin blekbleka följeslagerska och erbjöd henne armen.

»Jag ber om ursäkt, miss Turnbull. Låt oss återvända till Bellagio.«

De gick. Och han kände hur hennes hjärtslag stormade mot hans arm. Sedan hade de kröken bakom sig.

# book_id: global-gutenberg-translation-83ea1ddfb1884be28d0edeb4e0f4520e
# book_title: På vägen mot lyckan
# chapter_id: 1-pa-vagen-mot-lyckan
# chapter_title: På vägen mot lyckan
# book_page: 17 / 17
# chapter_page: 17
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Jag måste ha skrämt dig svårt, kära väninna. Förlåt mig. Jag tror att ~genius loci~, häckridderns ande, måste ha besatt mig.«

Han försökte skämta.

Då lossade hon sig från hans arm, lyfte sina händer och drog hans huvud till sig. Hastigt, febrilt.

-- -- -- Och hennes tårar strömmade över hans ansikte . . . -- -- --

Nästa morgon väntade hon förgäves högt uppe i parken vid Villa Serbelloni på att han skulle komma. När det blev middagstid skyndade hon ner till Hotel Genazzini. »Herrn«, meddelade portvakten henne, »fick besök sent igår kväll. Tidigt i morse gav han sig iväg tillsammans med herrarna. Räkningen är betald. Men på grund av sitt bagage har herrn ännu inte bestämt sig. Han måste alltså komma tillbaka igen.«

Och han kom.

När den brännande middagsvärmen höll människorna inne i husen, sovandes bort de heta timmarna bakom stängda butiker, kom han på en mulåsnerkärra.

Skjuten i bröstet. En karabiniär bar honom med hjälp av kyrkogårdsvakten in i den lilla dödskapellen. Ingen nyfiken var närvarande. Bara den engelska damen, som sedan middagstid hade vandrat fram och tillbaka i den brännande hettan.

Till henne var också den dödes brev ställt.

»Om jag faller, så ska du veta att jag föll på vägen mot lyckan. Jag älskar dig.«

* * * * *

Sommar och vinter växlar, sol och storm. Blommorna i den fridfulla parken och folkmassorna som besöker Larios stränder.

Endast en engelsk dam förblir där sommar och vinter, år ut och år in. Hennes flickaktigt slanka kroppsbyggnad har bestått, liksom det unga ansiktet med de fina dragen. Silvertrådar löper genom det korta, bruna håret.

»Naturen har gjort det med henne«, säger båtförarna med stolthet, och främlingarna nickar, överväldigade av landskapets magi.

Och de vet inte att hon måste trösta den stilla sovande som vilar på berget, år ut och år in . . .