Den ärliga pennyn

Det var en gång en fattig kvinna som bodde i en fallfärdig koja långt inne i skogen. Lite hade hon att äta, och ingenting alls att bränna, och så skickade hon en liten gosse hon hade ut i skogen att samla ved. Han sprang och hoppade, hoppade och sprang, för att hålla sig varm, ty det var en kall grå höstdag, och varje gång han fann en gren eller en rot till sitt vedknippe, måste han slå armarna om bröstet, ty hans nävar var så röda som tranbären han gick över, av köld. Så när han hade fått sitt vedknippe och var på väg hem, kom han till en stubbevall på bergssluttningen, och där såg han en vit krokig sten.

"Åh! du stackars gamla sten," sade gossen; "så vit och blek du är! Jag slår vad om att du är frusen till döds;" och därmed tog han av sig jackan och lade den på stenen. Så när han kom hem med sitt vedknippe frågade hans mor vad det betydde att han gick omkring i vinterväder i bara skjortärmarna. Då berättade han hur han hade sett en gammal krokig sten som var alldeles vit och blek av frost, och hur han hade gett den sin jacka.

"Vilken tok du är!" sade hans mor; "tror du att en sten kan frysa? Men även om den frös tills den skakade, vet detta—var och en är sig själv närmast. Det kostar nog mycket att få kläder på kroppen, utan att du går och hänger dem på stenar i skogsgläntorna," och som hon sade det, jagade hon gossen ut ur huset för att hämta sin jacka.

Så när han kom dit där stenen stod, se! då hade den vänt sig och lyft sig upp på ena sidan från marken. "Ja! ja! det är sedan du fick jackan, stackars gamla ting," sade gossen.

Men, när han såg lite närmare på stenen, såg han en penningask, full med blankt silver, under den.

"Detta är stulet silver, utan tvivel," tänkte gossen; "ingen lägger pengar, ärligt förvärvade, under en sten långt inne i skogen. "

Så tog han penningasken och bar den ner till en liten tjärn i närheten och kastade hela skatten i tjärnen; men en silverpenning flöt på vattenytan. "Aha! aha! den är ärlig," sade gossen; "ty det som är ärligt sjunker aldrig. "

Så tog han silverpennyn och gick hem med den och sin jacka. Då berättade han för sin mor hur allt hade hänt, hur stenen hade vänt sig, och hur han hade funnit en penningask full med silverpengar, som han hade kastat ut i tjärnen därför att det var stulet silver, och hur en silverpenning flöt på ytan.

"Den tog jag," sade gossen, "eftersom den var ärlig. "

"Du är en född narr," sade hans mor, ty hon var mycket arg; "vore intet annat ärligt än det som flyter på vatten, så skulle det inte finnas mycket ärlighet i världen. Och även om pengarna vore stulna tio gånger om, så hade du ändå funnit dem; och jag säger dig igen vad jag sade dig förut, var och en är sig själv närmast. Hade du bara tagit de pengarna kunde vi ha levt gott och lyckligt alla våra dagar. Men en odugling är du, och en odugling skall du bli, och nu vill jag inte längre släpa och slita för dig. Stick ut i världen och förtjäna ditt eget bröd.

"

Så måste gossen ge sig ut i vida världen, och han gick både långt och länge för att söka en plats. Men vart han än kom, tyckte folk att han var för liten och svag, och sade att de inte kunde ha någon nytta av honom. Till sist kom han till en köpman, och där fick han lov att vara i köket och bära in ved och vatten åt kokerskan. Nå, efter att han hade varit där en lång tid, måste köpmannen göra en resa till främmande land, och så frågade han alla sina tjänare vad han skulle köpa och föra hem åt var och en av dem. Så, när alla hade sagt vad de ville ha, kom turen till köksdrängen också, han som bar in ved och vatten åt kokerskan. Då höll han fram sin penning.

"Nå, vad skall jag köpa med den?" frågade köpmannen; "det blir inte mycket tid förlorad på detta köp. "

"Köp vad jag kan få för den. Den är ärlig, det vet jag," sade gossen.

Det lovade hans husbonde att göra, och så seglade han bort.

Så när köpmannen hade lossat sitt skepp och lastat det igen i främmande land, och köpt vad han hade lovat sina tjänare att köpa, kom han ner till sitt skepp, och var just på väg att stöta ut från kajen. Då kom det plötsligt i hans håg att köksdrängen hade sänt ut en silverpenning med honom, att han skulle köpa något för honom.

"Måste jag gå ända tillbaka till staden för en silverpennings skull? Man skulle då ha liten vinst av att ta en sådan tiggare i sitt hus," tänkte köpmannen.

Just då kom en gumma gående förbi med en säck på ryggen.

"Vad har du i din säck, mor?" frågade köpmannen.

"Åh! ingenting annat än en katt. Jag har inte råd att föda den längre, så jag tänkte kasta den i sjön och göra av med den," svarade kvinnan.

Då sade köpmannen till sig själv: "Sade inte gossen att jag skulle köpa vad jag kunde få för hans penning?" Så frågade han gumman om hon ville ta fyra skilling för sin katt. Ja! käringen var inte sen att säga "gärna," och så var köpet snart klart.

Nu när köpmannen hade seglat en bit, kom förfärligt väder över honom, och en sådan storm, att det inte var annat att göra än att driva och driva tills han inte visste vart han var på väg. Till sist kom han till ett land där han aldrig hade satt sin fot förut, och så gick han upp i staden.

På värdshuset där han tog in, var bordet dukat med ett ris för varje man som satt vid det. Köpmannen tyckte det var mycket underligt, ty han kunde alls inte förstå vad de skulle göra med alla dessa ris; men han satte sig ner och tänkte att han skulle noga se vad de andra gjorde, och göra som de. Nå! så snart köttet sattes på bordet, såg han nog vad risen betydde; ty ut vimlade möss i tusental, och var och en som satt vid bordet måste ta till sitt ris och slå och piska omkring sig, och intet annat hördes än ett hugg av riset hårdare än det som gick före. Ibland piskade de varandra i ansiktet, och gav sig just tid att säga: "Ursäkta," och så i fatt igen.

"Det är hårt arbete att äta middag i detta land!" sade köpmannen. "Men håller man inga katter här?"

"Katter?" frågade de alla, ty de visste inte vad katter var.

Så skickade köpmannen och hämtade den katt han hade köpt åt köksdrängen, och så snart katten kom på bordet, sprang mössen genast till sina hål, och folk hade aldrig i mannaminne haft sådan ro vid sitt mål.

Då bad och tiggde de köpmannen att sälja dem katten, och till sist, efter en lång, lång tid, lovade han att låta dem få den; men han ville ha hundra daler för den; och den summan gav de och tack till.

Så seglade köpmannen bort igen; men han hade knappt fått god sjöplats förrän han såg katten sitta uppe i stormasttoppen, och allt i ett kom åter fult väder och en storm värre än den första, och han drev och drev tills han kom till ett land där han aldrig hade varit förut. Köpmannen gick upp till ett värdshus, och här var också bordet dukat med ris; men de var mycket större och längre än de första. Och, för att tala sanning, de behövde vara det; ty här var mössen många fler, och varje mus var dubbelt så stor som de han hade sett förut.

Så sålde han katten igen, och denna gång fick han tvåhundra daler för den, och det utan något prutande.

Så när han hade seglat bort från det landet och kommit en bit ut på havet, satt där åter Missekatt vid masttoppen; och det dåliga vädret började genast igen, och slutet blev att han åter drevs till ett land där han aldrig hade varit förut.

Han gick i land, upp till staden, och tog in på ett värdshus. Där var också bordet dukat med ris, men varje ris var en och en halv aln långt, och så tjockt som en liten kvast; och folket sade att att sitta vid matbordet var det svåraste prov de hade, ty det fanns tusentals stora fula råttor, så att det var endast med stor möda och besvär man kunde få en bit i munnen, så hårt arbete var det att hålla råttorna borta. Så måste katten hämtas upp från skeppet ännu en gång, och då fick folk sin mat i fred. Då bad och tiggde de alla köpmannen, för Guds skull, att sälja dem sin katt. Länge sade han "Nej;" men till sist gav han sitt ord att ta trehundra daler för den. Den summan betalade de genast, och tackade honom och välsignade honom för det till på köpet.

Nu, när köpmannen kom ut på havet, föll han i tankar om hur mycket gossen hade förtjänat på den penning han hade sänt ut med honom.

"Ja, ja, en del av pengarna skall han ha," sade köpmannen till sig själv; "men inte allt. Det är mig han har att tacka för den katt jag köpte; och dessutom är var och en sig själv närmast. "

Men så snart köpmannen tänkte detta, uppstod en sådan storm och blåst att var och en trodde att skeppet måste förlisa. Så såg köpmannen att det inte fanns någon hjälp, och han måste avlägga ett löfte att gossen skulle få varje penning; och inte förr hade han avlagt detta löfte, än vädret blev gott, och han fick en god medvind hem.

Så, när han kom i land, gav han gossen de sexhundra dalerna, och sin dotter därtill; ty nu var den lilla köksdrängen just så rik som sin husbonde, köpmannen, och till och med rikare; och efter det levde gossen alla sina dagar i munterhet och glädje; och han skickade efter sin mor och behandlade henne lika väl som eller bättre än han behandlade sig själv; ty, sade gossen, "jag tror inte att var och en är sig själv närmast. "