De röda skorna

Det var en gång en liten flicka, som var mycket vacker och fin. Om sommaren måste hon gå barfota, ty hon var så fattig, och om vintern gick hon med stora träskor, som gjorde hennes lilla vrist alldeles röd, och det såg så farligt ut!

Midt i byn bodde en gammal skomakaränka. Hon satt och sydde ihop ett litet par skor av gamla röda klädesbitar. De voro mycket klumpiga, men det var välment. De voro ämnade åt den lilla flickan. Den lilla flickan hette Karen.

Samma dag hennes mor begrovs, fick Karen de röda skorna och tog dem på sig för första gången. De voro icke ämnade till sorg, men hon hade inga andra, och med bara fötter följde hon i dem den enkla halmkistan.

Plötsligt kom en stor gammal vagn körande, och i den satt en stor gammal fru. Hon såg på den lilla flickan, tyckte synd om henne och sade sedan till prästen: "Här, ge mig den lilla flickan. Jag skall ta henne till mig!"

Och Karen trodde, att allt detta skedde för de röda skornas skull, men den gamla frun tyckte, att de voro förfärliga, och de blevo brända. Men Karen själv blev rent och snyggt klädd; hon skulle lära sig att läsa och sy. Folk sade, att hon var en snäll liten varelse, men spegeln sade: "Du är mer än snäll, du är vacker!"

En gång reste drottningen genom landet, och hon hade sin lilla dotter med sig. Denna lilla dotter var en prinsessa, och folk strömmade till slottet. Karen var också där. Den lilla prinsessan stod i sin vackra vita klänning vid ett fönster och lät sig betraktas. Hon hade varken släp eller gyllene krona, men präktiga röda marokängskor. De voro visserligen mycket vackrare än dem, som skomakaränkan hade gjort åt lilla Karen. Ingenting i världen kan jämföras med röda skor.

Nu var Karen gammal nog att konfirmeras. Hon fick nya kläder och skulle också ha nya skor. Den rike skomakaren i staden mätte hennes lilla fot. Det skedde i hans hus, i hans rum, där det stod stora glasskåp, fyllda med eleganta skor och glänsande stövletter.

Allt detta såg förtjusande ut, men den gamla frun kunde icke se väl, så hon hade ingen glädje därav. Midt ibland skorna stod ett par röda, just sådana som prinsessan hade haft på sig. Så vackra de voro!

Skomakaren sade också, att de voro gjorda för ett grevebarn, men att de icke hade passat.

"Det måste vara lackskor!" sade den gamla frun. "De glänsa så!"

"Ja, de glänsa!" sade Karen, och de passade, och de blevo köpta. Men den gamla frun visste ingenting om att de voro röda, ty då hade hon aldrig tillåtit Karen att gå i röda skor till konfirmationen. Men så var det likväl.

Alla sågo på hennes fötter. Då hon steg genom kordörren upp på kyrkgolvet, tyckte hon, att de gamla bilderna på gravvårdarna, dessa porträtt av gamla präster och prästfruar med styva kragar och långa svarta klänningar, fäste sina ögon på hennes röda skor.

Hon tänkte blott på dem, då prästen lade sin hand på hennes huvud och talade om det heliga dopet, om förbundet med Gud och om att hon nu skulle vara en mogen kristen. Orgeln ljöd så högtidligt; de söta barnarösterna sjöngo, och de gamla kantorerna sjöngo, men Karen tänkte blott på sina röda skor.

Om eftermiddagen hörde den gamla frun av alla, att skorna hade varit röda, och hon sade, att det var mycket orätt av Karen, att det alls icke anstod henne, och att Karen i framtiden skulle gå i kyrkan blott i svarta skor, även då hon var äldre.

Nästa söndag var det nattvardsgång. Karen såg på de svarta skorna, såg på de röda, såg på dem åter och tog på sig de röda.

Solen sken härligt. Karen och den gamla frun gingo längs stigen genom sädesfältet; där var ganska dammigt.

Vid kyrkdörren stod en gammal soldat med krycka och ett underbart långt skägg, som var mera rött än vitt. Han bugade sig ända till marken och frågade den gamla frun, om han fick borsta av hennes skor. Och Karen räckte fram sin lilla fot.

"Se, så vackra dansskor!" sade soldaten. "Sitt fast, när du dansar." Och han lade sin hand mot sulorna.

Den gamla frun gav den gamle soldaten en slant och gick in i kyrkan med Karen.

Allt folket i kyrkan såg på Karens röda skor, och alla tavlorna, och då Karen knäböjde vid altaret och höjde kalken till sina läppar, tänkte hon blott på de röda skorna, och de tycktes simma däri. Hon glömde att sjunga sin psalm, och hon glömde att bedja: "Vår Fader, du som är i himmelen!"

Nu gick allt folket ut ur kyrkan, och den gamla frun steg i sin vagn. Karen lyfte sin fot för att stiga upp efter henne, då den gamle soldaten sade: "Se, så vackra dansskor!"

Och Karen kunde icke låta bli att dansa ett par steg, och när hon började, fortsatte hennes fötter att dansa. Det var just, som om skorna hade makt över dem. Hon dansade runt kyrkohörnet; hon kunde icke sluta. Kusken måste springa efter och fatta henne, och han lyfte henne upp i vagnen, men hennes fötter fortsatte att dansa, så att hon trampade den gamla frun förfärligt. Äntligen tog hon av sig skorna, och då fingo hennes ben ro.

Skorna ställdes i en garderob hemma, men Karen kunde icke låta bli att se på dem.

Nu blev den gamla frun sjuk, och det sades, att hon icke skulle kunna bli frisk. Hon måste skötas och vårdas, och ingen hade sådan plikt därtill som Karen. Men det var stor bal i staden, till vilken Karen var bjuden. Hon såg på den gamla frun, som icke kunde bli frisk; hon såg på de röda skorna, och hon tyckte, att det icke kunde vara någon synd däri. Hon tog på sig de röda skorna; det kunde hon också göra, tyckte hon. Men så gick hon till balen och började dansa.

När hon ville dansa åt höger, dansade skorna åt vänster, och när hon ville dansa uppför salen, dansade skorna tillbaka igen, nedför trappan, ut på gatan och ut genom stadsporten. Hon dansade och måste dansa rakt ut i den mörka skogen.

Då blev det plötsligt ljust bland träden, och hon tyckte, att det måste vara månen, ty där var ett ansikte. Men det var den gamle soldaten med det röda skägget; han satt där, nickade med huvudet och sade: "Se, så vackra dansskor!"

Då blev hon förskräckt och ville slita av sig de röda skorna, men de sutto fast. Hon drog ned sina strumpor, men skorna tycktes ha vuxit fast vid hennes fötter. Och hon dansade och måste dansa över fält och ängar, i regn och solsken, om natten och om dagen. Men om natten var det förskräckligast.

Hon dansade över kyrkogården, men de döda dansade icke — de hade bättre saker att göra än att dansa. Hon ville sätta sig på en fattig mans grav, där den bittra renfana växte, men för henne fanns varken ro eller vila. Då hon dansade mot den öppna kyrkdörren, såg hon en ängel stå där. Han bar långa, vita kläder; han hade vingar, som räckte från hans axlar ända till jorden; hans ansikte var strängt och allvarligt; och i sin hand höll han ett svärd, brett och glänsande.

"Dans skall du!" sade han. "Dans i dina röda skor, tills du är blek och kall! Tills din hud skrumpnar och du är ett skelett! Dans skall du från dörr till dörr, och där stolta, fåfänga barn bo, skall du bulta, att de må höra dig och darra! Dans skall du!"

"Nåd!" ropade Karen. Men hon hörde icke ängelns svar, ty skorna förde henne genom porten ut på fälten, över vägar och broar, och hon måste ständigt dansa.

En morgon dansade hon förbi en dörr, som hon väl kände. Därinne ljöd en psalm; en kista, prydd med blommor, bars ut. Då förstod hon, att den gamla frun var död, och kände, att hon var övergiven av alla och fördömd av Guds ängel.

Hon dansade, och hon måste dansa genom den mörka natten. Skorna förde henne över stack och sten; hon slets, tills hon blödde; hon dansade över heden, till dess hon kom till ett litet hus. Här, visste hon, bodde bödeln. Hon knackade med fingrarna på fönstret och sade: "Kom ut! Kom ut! Jag kan icke komma in, ty jag måste dansa!"

Och bödeln sade: "Du vet icke, vem jag är, kan jag tro? Jag hugger huvudet av onda människor; och jag hör, att min yxa klingar!"

"Hugg icke huvudet av mig!" sade Karen. "Då kan jag icke ångra mina synder! Men hugg av mig fötterna med de röda skorna!"

Och då bekände hon hela sin synd, och bödeln högg av henne fötterna med de röda skorna, men skorna dansade åstad med de små fötterna över fältet in i den djupa skogen.

Och han skar åt henne små träfötter och kryckor, lärde henne den psalm, som brottslingar alltid sjunga, och hon kysste handen, som hade fört yxan, och gick över heden.

"Nu har jag lidit nog för de röda skorna!" sade hon. "Nu vill jag gå in i kyrkan, att folk må se mig!" Och hon skyndade mot kyrkdörren. Men då hon var nära den, dansade de röda skorna framför henne, och hon blev förskräckt och vände om. Hela veckan var hon olycklig och grät många bittra tårar. Men då söndagen kom, sade hon: "Nå, nu har jag lidit och kämpat nog! Jag tror verkligen, att jag är lika god som mången, som sitter i kyrkan och håller huvudet så högt!"

Och hon gick åstad djärvt. Men hon hade icke hunnit längre än till kyrkogårdsgrinden, förrän hon såg de röda skorna dansa framför sig; hon blev förskräckt och vände tillbaka och ångrade sin synd av hela sitt hjärta.

Och hon gick till prästgården och bad, att de skulle taga henne i tjänst. Hon skulle vara mycket flitig, sade hon, och göra allt, vad hon kunde. Hon brydde sig icke om lönen, blott hon finge ett hem och vara bland goda människor. Prästen hustru tyckte synd om henne och tog henne i tjänst. Hon var flitig och eftertänksam. Hon satt stilla och lyssnade, då prästen läste bibeln om aftnarna. Alla barnen höllo mycket av henne, men då de talade om kläder och ståt och skönhet, skakade hon på huvudet.

Följande söndag, då familjen skulle gå till kyrkan, frågade de henne, om hon icke ville gå med dem, men hon såg sorgset, med tårar i ögonen, på sina kryckor. Familjen gick att höra Guds ord, men hon gick ensam in i sitt lilla rum. Där var blott plats för en säng och en stol. Här satte hon sig ned med sin psalmbok. Och medan hon läste med fromt sinne, förde vinden orgelns toner till henne, och hon lyfte sitt tårdrypande ansikte och sade: "O Gud, hjälp mig!"

Och solen sken så klart, och rakt framför henne stod Guds ängel i vita kläder, densamme, som hon hade sett den natten vid kyrkdörren. Men han bar icke längre det skarpa svärdet; i stället höll han en präktig grön kvist full av rosor.

Han rörde vid taket med kvisten, och taket höjde sig så högt, och där han hade rört det, glänste en gyllene stjärna. Han rörde vid väggarna, och de vidgade sig, och hon såg orgeln, som spelade; hon såg de gamla bilderna av prästerna och prästfruarna.

Församlingen satt i stoppade bänkar och sjöng ur sina psalmböcker. Ty kyrkan själv hade kommit till den fattiga flickan i hennes trånga kammare, eller också hade hon kommit in i kyrkan.

Hon satt i bänken med prästens familj, och då de hade slutat psalmen och sågo upp, nickade de och sade: "Det är rätt, att du är kommen!"

"Det var genom nåd!" sade hon.

Och orgeln ljöd, och barnarösterna i kören ljödo så sött och mjukt! Den klara solskenet strömmade så varmt genom fönstret in i bänken, där Karen satt! Hennes hjärta var så fullt av solsken, frid och glädje, att det brast. Hennes själ flög på solskenet till Gud, och där frågade ingen efter DE RÖDA SKORNA.