Den lilla flickan med svavelstickorna

Det var förfärligt kallt. Snön föll och det var nästan alldeles mörkt. Det var kväll—årets sista kväll. I denna kyla och i detta mörker gick en stackars liten flicka genom gatorna. Hon hade ingen hatt på huvudet och hennes fötter var bara. När hon lämnade hemmet hade hon haft tofflor på sig, men vad hjälpte det? Det var mycket stora tofflor som hennes mor hade burit före henne. De var så stora att den lilla flickan förlorade dem när hon skyndade över gatan, för två vagnar kom rullande mycket fort.

Den ena tofflan gick inte att hitta någonstans. Den andra togs av en pojke, som sprang iväg med den. Han tyckte att den skulle vara perfekt som vagga när han fick barn en dag. Så den lilla flickan gick vidare med sina små bara fötter, som var ganska röda och blå av kylan. Hon bar ett knyte med svavelstickor i ett gammalt förkläde, och hon höll ett annat knyte i handen. Ingen hade köpt något av henne hela dagen. Ingen hade gett henne en enda slant.

Hon smög fram, darrande av köld och hunger. Hon var en sann bild av elände, den stackars lilla varelsen! Snöflingorna föll på hennes långa, ljusa hår, som lockade sig vackert om hennes hals. Men naturligtvis tänkte hon inte på det nu. Från varje fönster sken ljus, och doften av stekt gås fyllde luften. Ni förstår, det var nyårsafton. Ja, hon tänkte på det.

I ett hörn mellan två hus, där det ena sköt ut lite längre, satte hon sig ner och kröp ihop. Hon drog sina små fötter intill sig, men hon blev kallare och kallare. Hon vågade inte gå hem, för hon hade inte sålt några svavelstickor och hade inte en enda slant att ta med till sin far. Hon visste att han skulle slå henne. Och hemma var det också kallt, för ovanför henne fanns bara ett tak, och vinden ven genom det, även om de största springorna var tillstoppade med halm och trasor.

Hennes små händer var nästan domnade av köld. Åh, en enda svavelsticka kunde ge henne så mycket tröst om hon bara vågade ta ut en från knytet, stryka den mot väggen och värma sina fingrar. Hon tog en. "Rischt!" Så det flammade! Så det brann!

Den gav en varm, klar låga, som ett ljus, när hon höll sina händer över den. Det var ett underbart ljus. Det föreföll den lilla flickan som om hon satt framför en stor järnkamin med skinande mässingsfötter och en mässingsprydnad på toppen.

Elden brann så varmt. Det kändes så skönt. Den lilla flickan sträckte redan ut sina fötter för att värma dem också, men då slocknade den lilla lågan. Kaminen försvann. Hon höll bara den brända stickan i handen.

Hon strök ännu en sticka mot väggen. Den brann ljust, och där ljuset föll på väggen blev den genomskinlig som en slöja. Hon kunde se in i rummet. På bordet stod en snövit duk med ett vackert porslinsservis, och en stekt gås ångade med äpplen och torkade plommon. Och ännu mer underbart, gåsen hoppade av fatet och vaggade över golvet med kniv och gaffel i bröstet, ända fram till den stackars lilla flickan. Då slocknade stickan, och bara den tjocka, kalla, fuktiga väggen var kvar.

Hon tände ännu en sticka. Nu satt hon under det praktfullaste julgranen. Den var ännu större och mer prydd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen. Tusentals ljus brann på de gröna grenarna, och färgglada bilder som de i skyltfönster såg ner på henne. Den lilla flickan sträckte ut sina händer mot dem, men då slocknade stickan. Julgranens ljus steg högre och högre. Hon såg dem nu som stjärnor på himlen. En stjärna föll och lämnade ett långt spår av eld.

"Någon dör!" sade den lilla flickan. Hennes gamla mormor, den enda som någonsin hade älskat henne, och som nu var död, hade berättat för henne att när en stjärna faller, går en själ upp till Gud.

Hon strök ännu en sticka mot väggen. Det blev ljust igen, och i skenet stod hennes gamla mormor, så ljus och strålande, så mild och med en så kärleksfull blick.

"Mormor!" ropade den lilla flickan. "Åh, ta mig med dig! Jag vet att du kommer att försvinna när stickan slocknar. Du kommer att försvinna som den varma kaminen, den läckra stekta gåsen och den vackra julgranen!" Och hon strök hastigt hela knytet med stickor mot väggen, för hon ville behålla sin mormor hos sig.

Stickorna brann så ljust att det var ljusare än dagen. Aldrig tidigare hade mormor varit så vacker och så lång. Hon tog den lilla flickan i sina armar, och de flög båda uppåt, i ljus och glädje, högt, så högt.

Och där uppe fanns ingen köld, ingen hunger och ingen fruktan. De var hos Gud.

Men i hörnet, i den kalla gryningstimman, satt den stackars flickan, med rosiga kinder och ett leende på läpparna, lutad mot väggen. Hon hade frusit ihjäl på det gamla årets sista kväll. Stel och kall satt hon där, med svavelstickorna, varav ett knyte var bränt. "Hon ville värma sig," sade folk. Ingen hade någon aning om de vackra ting hon hade sett. Ingen drömde ens om härligheten i vilken hon, med sin mormor, hade gått in i det nya årets glädje.