Kloka Gertrud

Det var en gång en kokerska som hette Gertrud. Hon gick i skor med röda rosetter, och när hon gick ut i dem, vände hon sig hit och dit och tänkte: "Du är verkligen en vacker flicka!" När hon kom hem, drack hon ett glas vin i sin glädje, och eftersom vin gör dig hungrig, smakade hon på det bästa av det hon lagade tills hon var mätt. Hon sade alltid: "Kokerskan måste veta hur maten smakar."

En dag sade hennes husbonde: "Gertrud, en gäst kommer i kväll. Tillred två höns mycket fint." "Det ska jag ta hand om, husbonde," svarade Gertrud. Hon dödade de två hönorna, skållade dem, plockade dem, satte dem på en stekspett, och mot kvällen satte hon dem vid elden för att steka.

Hönorna blev bruna och var nästan färdiga, men gästen hade ännu inte kommit. Då ropade Gertrud till sin husbonde: "Om gästen inte kommer snart, måste jag ta hönorna från elden.

Det vore synd att inte äta dem genast medan de är som saftigast!" Husbonden sade: "Jag ska gå och hämta gästen själv."

Så snart husbonden vänt ryggen till, satte Gertrud spettet med hönorna åt sidan och tänkte: "Att stå vid elden så länge gör en varm och törstig.

Vem vet när de kommer? Jag springer ner i källaren för en dryck." Hon gick ner, fyllde en kanna, sade: "Gud välsigne dig, Gertrud," och tog en stor klunk, sedan ännu en.

Sedan gick hon tillbaka och satte hönorna över elden igen, penslade dem och vände spettet muntert. Men steken luktade så gott att Gertrud tänkte: "Något kan vara fel, jag borde smaka!"

Hon rörde vid den med fingret och sade: "Åh, så goda hönorna är!

Det är verkligen synd att inte äta dem just nu!" Hon sprang till fönstret för att se om husbonden och gästen kom, men hon såg ingen. Hon gick tillbaka till hönorna och tänkte: "En vinge bränns!

Jag tar bort den och äter den." Så skar hon av den, åt den och njöt av den. Sedan tänkte hon: "Den andra vingen måste också bort, annars ser husbonden att något fattas." Efter att hon ätit båda vingarna, letade hon efter sin husbonde men såg honom inte.

Det slog henne plötsligt: "Vem vet? Kanske kommer de inte alls och har gått någon annanstans. Så, Gertrud, unna dig själv! Ett höns har påbörjats, ta ännu en dryck och ät upp alltihop. När det är slut har du ro.

Varför låta Guds goda gåvor förfaras?" Hon sprang till källaren igen, tog en stor klunk och åt hela hönan glatt. När det första hönset var slut och husbonden ännu inte kommit, tittade Gertrud på det andra hönset och sade: "Där en är, bör den andra vara.

Två hör ihop. Vad som är rätt för en är rätt för den andra. Jag tror att ännu en dryck inte skadar mig." Så tog hon ännu en rejäl klunk och lät det andra hönset sälla sig till det första.

Medan hon var mitt i ätandet kom hennes husbonde och ropade: "Skynda dig, Gertrud, gästen kommer strax efter mig!" "Ja, husbonde, jag serverar snart," svarade Gertrud. Under tiden kontrollerade husbonden att bordet var riktigt dukat, tog den stora kniven som han skulle använda för att skära hönorna och vässade den på trappstegen.

Snart kom gästen och knackade artigt på dörren. Gertrud sprang för att se vem det var, och när hon såg gästen satte hon fingret för läpparna och viskade: "Sch! Ge dig iväg så fort du kan! Om min husbonde fångar dig, får du problem.

Han bjöd dig till kvällsmat, men han tänker skära av dig öronen. Hör, han vässar kniven nu!" Gästen hörde vässandet och rusade nerför trappstegen så fort han kunde. Gertrud var inte overksam; hon sprang skrikande till sin husbonde och ropade: "Du bjöd in en fin gäst!" "Vad menar du, Gertrud?" "Tja," sade hon, "han tog hönorna som jag skulle servera direkt från fatet och sprang iväg med dem!" "Vilket spratt!" sade hennes husbonde, och han var mycket ledsen över de fina hönorna.

"Om han bara hade lämnat mig en, så att jag kunde få något att äta!" Han ropade åt gästen att stanna, men gästen låtsades inte höra.

Sedan sprang husbonden efter honom, fortfarande hållande kniven, och ropade: "Bara en, bara en!" menande att gästen skulle lämna honom ett höns.

Men gästen trodde att han menade ett av hans öron, och han sprang som om elden var under honom, för att behålla båda öronen säkra.