Pannkakan

Det var en gång en husmor som hade sju hungriga barn, och hon stekte en pannkaka åt dem. Det var en sötmjölkspannkaka, och där låg den i pannan, bubblade och fräste, så tjock och god att den var en fröjd för ögat. Barnen stod omkring, och husbonden satt och tittade på.

"Åh, ge mig en bit pannkaka, kära mor; jag är så hungrig," sade ett barn.

"Åh, kära mor," sade det andra.

"Åh, kära, goda mor," sade det tredje.

"Åh, kära, goda, snälla mor," sade det fjärde.

"Åh, kära, vackra, goda, snälla mor," sade det femte.

"Åh, kära, vackra, goda, snälla, kloka mor," sade det sjätte.

"Åh, kära, vackra, goda, snälla, kloka, ljuva mor," sade det sjunde.

Så bad de alla om pannkakan, var och en ljuvligare än den förra, för de var så hungriga och så snälla.

"Ja, ja, barn, vänta bara lite tills den vänder sig—" borde hon ha sagt "tills jag kan vända den"—"och sedan ska ni alla få lite—en härlig sötmjölkspannkaka; se bara hur fet och glad den ligger där."

När pannkakan hörde det, blev den rädd, och i samma ögonblick vände den sig alldeles själv och försökte hoppa ur pannan; men den föll tillbaka i den med andra sidan upp, och så när den hade stekt lite på andra sidan också, tills den blev fastare, spratt den ut på golvet och rullade iväg som ett hjul genom dörren och nerför backen.

"Hoj! Stanna, pannkaka!" Och iväg sprang husmor efter den, med stekpannan i ena handen och sleven i den andra, så fort hon kunde, och barnen efter henne, medan husbonden haltade efter dem allra sist.

"Hej! Vill du inte stanna? Ta fast den! Stanna, pannkaka!" skrek de alla, den ene efter den andre, och försökte fånga den i farten; men pannkakan rullade och rullade, och på ett ögonblick var den så långt före att de inte kunde se den, för pannkakan var snabbare på foten än någon av dem.

Så när den hade rullat en stund, mötte den en man.

"God dag, pannkaka," sade mannen.

"Detsamma till dig, Manner Sanner," sade pannkakan.

"Kära pannkaka," sade mannen, "rulla inte så fort; stanna lite och låt mig äta dig."

"När jag har sluppit ifrån Mor Snor, och husbonden, och sju skrikande barn, kan jag nog slinka genom dina fingrar, Manner Sanner," sade pannkakan, och rullade vidare och vidare tills den mötte en höna.

"God dag, pannkaka," sade hönan.

"Detsamma till dig, Hönan Mönan," sade pannkakan.

"Pannkaka, kära du, rulla inte så fort; vänta lite och låt mig äta upp dig," sade hönan.

"När jag har sluppit ifrån Mor Snor, och husbonden, och sju skrikande barn, och Manner Sanner, kan jag nog slinka genom dina klor, Hönan Mönan," sade pannkakan, och rullade vidare som ett hjul nerför vägen.

Just då mötte den en tupp.

"God dag, pannkaka," sade tuppen.

"Detsamma till dig, Tuppen Luppen," sade pannkakan.

"Pannkaka, kära du, rulla inte så fort, utan vänta lite och låt mig äta upp dig."

"När jag har sluppit ifrån Mor Snor, och husbonden, och sju skrikande barn, och Manner Sanner, och Hönan Mönan, kan jag nog slinka genom dina klor, Tuppen Luppen," sade pannkakan, och satte iväg och rullade så fort den kunde; och när den hade rullat en lång väg mötte den en anka.

"God dag, pannkaka," sade ankan.

"Detsamma till dig, Ankan Sankan."

"Pannkaka, kära du, rulla inte iväg så fort; vänta lite och låt mig äta upp dig."

"När jag har sluppit ifrån Mor Snor, och husbonden, och sju skrikande barn, och Manner Sanner, och Hönan Mönan, och Tuppen Luppen, kan jag nog slinka genom dina fingrar, Ankan Sankan," sade pannkakan, och därmed rullade den och rullade fortare än någonsin; och när den hade rullat en lång, lång stund, mötte den en gås.

"God dag, pannkaka," sade gåsen.

"Detsamma till dig, Gåsen Såsen."

"Pannkaka, kära du, rulla inte så fort; vänta lite och låt mig äta upp dig."

"När jag har sluppit ifrån Mor Snor, och husbonden, och sju skrikande barn, och Manner Sanner, och Hönan Mönan, och Tuppen Luppen, och Ankan Sankan, kan jag nog slinka genom dina fötter, Gåsen Såsen," sade pannkakan, och rullade iväg.

Så när den hade rullat en lång, lång väg till, mötte den en gåskarl.

"God dag, pannkaka," sade gåskarlen.

"Detsamma till dig, Gåskarlen Varlen," sade pannkakan.

"Pannkaka, kära du, rulla inte så fort; vänta lite och låt mig äta upp dig."

"När jag har sluppit ifrån Mor Snor, och husbonden, och sju skrikande barn, och Manner Sanner, och Hönan Mönan, och Tuppen Luppen, och Ankan Sankan, och Gåsen Såsen, kan jag nog slinka genom dina fötter, Gåskarlen Varlen," sade pannkakan, som rullade iväg så fort som någonsin.

Så när den hade rullat en lång, lång tid, mötte den en gris.

"God dag, pannkaka," sade grisen.

"Detsamma till dig, Grisen Visen," sade pannkakan, som utan ett ord till började rulla och rulla som galen.

"Inte så fort," sade grisen, "du behöver inte vara så bråttom; vi två kan gå sida vid sida och se varandra genom skogen; de säger att det inte är så säkert där inne."

Pannkakan tänkte att det kunde vara något i det, och så höll de sällskap. Men när de hade gått en stund, kom de till en bäck. Vad gäller Grisen, så var han så fet att han simmade säkert över; det var ingenting för honom; men den stackars pannkakan kunde inte komma över.

"Sitt på min nos," sade grisen, "så bär jag dig över."

Så gjorde pannkakan det.

"Ouf, ouf," sade grisen, och svalde pannkakan i en enda klunk; och sedan, när den stackars pannkakan inte kunde gå längre, ja—så kan inte heller denna historia gå längre.