Bonden och djävulen

Det var en gång en listig bonde som var vida känd för sina puts. Den bästa historien är hur han en gång lurade djävulen och gjorde honom till åtlöje. En dag arbetade bonden på sin åker.

När skymningen föll och han gjorde sig redo att gå hem, fick han se en hög med glödande kol mitt på åkern. Full av förvåning gick han närmare. Där satt en liten svart djävul på de levande kolen. "Du sitter på en skatt!" sade bonden.

"Ja, minsann," svarade djävulen, "på en skatt med mer guld och silver än du någonsin har sett i ditt liv!" "Skatten ligger på min åker och tillhör mig," sade bonden. "Den är din," svarade djävulen, "om du i två år ger mig hälften av allt som din åker ger.

Jag har nog med pengar, men jag längtar efter jordens frukter." Bonden gick med på överenskommelsen. "För att undvika något gräl om delningen," sade han, "ska allt som växer ovan jord tillhöra dig, och det som är under jorden ska tillhöra mig." Djävulen var ganska nöjd med det, men den listige bonden hade sått rov.

När skördetiden kom, visade djävulen sig för att hämta sin gröda. Men han fann ingenting annat än gula vissna blad, medan bonden, full av glädje, grävde upp sina rov. "Du fick det bästa den här gången," sade djävulen, "men nästa gång går det inte.

Det som växer ovan jord ska vara ditt, och det som är under det, mitt." "Jag går med på det," svarade bonden. Men när det var dags att så, sådde han inte rov igen, utan vete. Säden mognade, och bonden gick ut på åkern och skar de fulla stråna ända ned till marken.

När djävulen kom, fann han ingenting annat än stubbar. I raseri for han ned i en klyfta i berget. "Så ska man lura djävulen," sade bonden, och han gick och hämtade skatten.