Askeladden som åt kapp med trollet

Det var en gång en bonde som hade tre söner. Han var gammal och skröplig, och hade dålig råd. Sönerna ville inte göra någonting alls. Till gården hörde en stor, fin skog, och fadern ville att gossarna skulle hugga ved där, så att de kunde betala av på skulden. Till slut fick han dem i gång, och den äldste skulle ut och hugga först.

Då han kom ut i skogen och började hugga på en gammal, skäggig gran, kom ett stort, väldigt troll till honom. "Om du hugger i min skog, ska jag döda dig!" sade trollet. Då gossen hörde det, kastade han yxan och sprang hem så fort han kunde. Han kom alldeles andfådd hem och berättade vad som hade hänt. Men fadern sade att han var ett harhjärta; trollen hade aldrig skrämt honom från att hugga när han var ung.

Nästa dag skulle den andra sonen i väg, och det gick precis på samma sätt. Då han hade huggit några hugg i granen, kom trollet till honom och sade: "Om du hugger i min skog, ska jag döda dig!" Gossen tordes knappt se på honom, kastade yxan och stack i väg lika fort som brodern. Då han kom hem igen, blev fadern arg och sade att aldrig hade trollen skrämt honom när han var ung.

Den tredje dagen ville Askeladden i väg. "Ja, du," sade de två äldre, "du ska väl klara det, du som aldrig har varit utanför dörren!" Askeladden svarade inte på det, utan bad bara om att få god matsäck med sig. Modern hade inget smör, så hon satte på grytan för att gotta lite ost åt honom. Det fick han i skinnsäcken och gav sig i väg.

Då han hade huggit en liten stund, kom trollet till honom också och sade: "Om du hugger i min skog, ska jag döda dig!" Men gossen var inte sen. Han sprang bort i skogen efter osten, kramade på den så att vasslan sprutade. "Tig stilla," skrek han till trollet, "annars ska jag krama dig som jag kramar vattnet ur denna vita stenen!"

"Nej, kära, skona mig," sade trollet, "jag ska hjälpa dig att hugga." Ja, på det villkoret skonade gossen honom, och trollet var duktigt på att hugga, så de fällde och kapade många tjog ved den dagen.

När det led mot kvällen, sade trollet: "Nu kan du följa med mig hem, det är närmare till mig än till dig." Ja, pojken följde med, och när de kom hem till trollet, skulle han göra upp elden på spisen, medan pojken skulle hämta vatten till grötgrytan.

Men där stod två järnbyttor som var så stora och tunga att han inte ens orkade lyfta dem. Då sade pojken: "Det är ingen idé att ta med sig dessa fingerborgar; jag vill hellre gå efter hela brunnen!" "Nej, kära du," sade trollet, "jag kan inte mista min brunn; gör du upp elden, så ska jag hämta vatten." När han kom tillbaka med vattnet, kokade de upp en väldig grötgryta.

"Det är detsamma," sade pojken, "om du vill som jag, så ska vi kappäta." "Å ja," svarade trollet, för det trodde han alltid att han skulle vinna. De satte sig till bords. Men pojken tog i all stillhet skinnsäcken och knöt den framför sig, och så öste han mer i säcken än han åt själv.

När säcken var full, tog han upp sin tullkniv och rispade en fläka i säcken. Trollet såg på honom, men sade ingenting. När de hade ätit en god stund till, lade trollet bort skeden. "Nej, nu orkar jag inte mer," sade han. "Du ska äta!" svarade pojken.

"Jag är knappt halvmätt ännu. Gör som jag gjorde, och skär ett hål på magen, så äter du så mycket du vill." "Men det gör väl fruktansvärt ont?" frågade trollet. "Å, inget att tala om," svarade pojken.

Så gjorde trollet som pojken sade, och då kan man väl veta att han satte livet till. Men pojken tog allt silver och guld som fanns i berget, och gick hem med det. Med det kunde han alltid få betala lite på skulden.