Odins belöning

En natt när allt var stilla i Asgård och gudarna hade gått till vila, satt Oden, Allfadern, vaken på sin höga tron, tyngd av många tankar. Vid hans fötter lågo hans två trogna ulvar, och på hans skuldror sutto de två korparna för tanke och minne, som varje dag flögo vida omkring genom de nio världarna som Odens budbärare.

Allfadern behövde stor visdom för att styra världarna. Sedan han länge tänkt på de ting som krävde hans omsorg, for han plötsligt upp och gick med långa steg ut från sin sal Gladsheim ut i natten. Han återvände snart, ledande sin vackra åttafotade häst Sleipner, och det var tydligt att Oden var på väg att företa en resa. Han svingade sig hastigt upp på Sleipner och red snabbt bort mot Bifrost, regnbågsbron, som nådde från Asgård, gudarnas stad, ned genom luften till de lägre världarna.

När Sleipner steg upp på bron, darrade den och tycktes knappt vara stark nog att bära hästen och ryttaren, men de hade ingen fruktan för att den skulle ge vika, och Sleipner galopperade raskt framåt.

Snart såg Oden Hejmdal, brons väktare, rida emot sig på en fin häst med gyllene man, som kastade återsken på ryttarens ädla ansikte.

"Du måste vara ute i något viktigt ärende, fader Oden, som rider ut från Asgård så sent på natten," sade Hejmdal.

"Det är sannerligen ett högst viktigt ärende, och jag måste skynda mig," svarade Oden. "Det är väl för oss att vi ha en så trogen väktare över den 'darrande bron'; vore det inte för dig, Hejmdal, skulle våra fiender för länge sedan ha tagit Asgård med storm. Du är så vaksam, du kan höra gräset växa på fälten och ullen samla sig på fårornas ryggar, och du behöver mindre sömn än en fågel. Jag själv står i stort behov av visdom för att kunna ta hand om så trogna tjänare och driva tillbaka så onda fiender!"

De skyndade över bron tills de kommo till Hejmdals fjärrskenande borg vid den bortre änden. Det var ett högt torn uppfört för att vakta bron, och det sände ut i jättarnas fiendeland ett så underbart, klart ljus att Hejmdal kunde se, även i den mörkaste natt, vem som helst som närmade sig bron. Här stannade Oden några ögonblick för att dricka mjöden som den gode Hejmdal bjöd honom.

Sedan sade Oden: "Eftersom jag färdas in i våra fienders land, skall jag lämna min goda häst hos dig; det finns inte många åt vilka jag skulle anförtro honom, men jag vet att du, min trogne Hejmdal, skall vårda honom väl. Jag kan bäst dölja mig för jättarna genom att färdas som en vandrare."

Med dessa ord lämnade Allfadern Hejmdals borg och begav sig mot norr, genom de vilda jättarnas land.

Under hela den första dagen fanns intet att se utom is och snö; flera gånger var Oden nära att krossas när frostjättarna kastade väldiga isblock efter honom.

Den andra dagen kom han till berg och breda floder. Ofta när han just hade korsat en ström, kommo bergjättarna efter honom till den andra stranden, och när de funno att Oden hade undkommit dem, upphävde de ett så vilt tjut att ekona ljödo från kulle till kulle.

I slutet av den tredje dagen kom Oden till ett land där träden voro gröna och blommor blommade. Här var en av de tre källorna som vattnade världsträdet Yggdrasil, och nära intill satt den vise jätten Mimer och vaktade vattnet i denna underbara källa, ty den som drack därav skulle få gåvan av stor visdom.

Mimer var en jätte till växten, men han var inte en av gudarnas vilda jättefiender, ty han var god och visare än de visaste.

Mimers vishetskälla låg mitt i en underbar dal, fylld av sällsynta växter och klara blommor. Bland lundarna av vackra träd funnos underliga varelser, sovande drakar, ofarliga ormar och ödlor, medan fåglar med granna fjädrar flögo och sjöngo bland grenarna. Över hela denna stilla dal lyste ett ljuvligt mjukt ljus, olikt solljus, och i mitten växte en av rötterna till det stora världsträdet. Här satt den vise jätten Mimer och blickade ned i sin källa.

Oden hälsade den gode gamle jätten och sade: "O Mimer, jag har kommit från fjärran Asgård för att bedja om en stor gåva!"

"Gärna vill jag hjälpa dig om det står i min makt," sade Mimer.

"Du vet," svarade Oden, "att som fader för gudar och människor behöver jag stor visdom, och jag har kommit för att bedja om en enda dryck av ditt dyrbara kunskapens vatten. Olycka hotar oss, till och med från en av gudarna, ty Loke, eldguden, har nyligen besökt jättarna, och jag fruktar att han har lärt sig onda vägar från dem. Frostjättarna och stormjättarna arbeta alltid, sökande att störta både gudar och människor; stor är min nöd till visdom, och även om ingen förut någonsin har vågat be om så stor en gåva, hoppas jag att eftersom du vet hur djup min nöd är, du skall bevilja min begäran."

Mimer satt tyst och tänkte några ögonblick, och sade sedan: "Du ber om en stor sak, sannerligen, fader Oden; är du redo att betala det pris som jag måste kräva?"

"Ja," sade Oden muntert, "jag skall ge dig allt Asgårds guld och silver, och alla gudarnas juvelprydda sköldar och svärd. Mer än allt, jag skall ge upp min åttafotade häst Sleipner, om det behövs för att vinna belöningen."

"Och tror du att dessa ting skola köpa visdom?" sade Mimer. "Den kan endast vinnas genom att man modigt bär och ger upp för andra. Är du villig att ge mig en del av dig själv? Vill du ge upp ett av dina egna ögon?"

Vid detta såg Oden mycket sorgsen ut, men efter några ögonblick av djup tanke såg han upp med ett klart leende och svarade: "Ja, jag skall till och med ge dig ett av mina ögon, och jag skall lida vad helst som annars krävs, för att vinna den visdom som jag behöver!"

Vi kunna inte veta allt som Oden modigt led i denna underliga, klara dal, innan han belönades med en dryck ur den underbara källan; men vi kunna vara ganska säkra på att aldrig en enda gång var den gode Allfadern ledsen över något han hade gett upp, eller något lidande han hade burit, för andras skull.