Den vise och den dåraktige köpmannen

En gång i tiden, i ett visst land, besökte en sparsam köpman en stor stad och köpte ett stort lager av varor. Han lastade vagnar med varorna, som han skulle sälja när han reste genom landet.

En dum ung köpman köpte varor i samma stad. Även han skulle sälja det han köpte när han reste genom landet.

De var båda redo att starta samtidigt.

Den sparsamma köpmannen tänkte: "Vi kan inte resa tillsammans, för männen kommer att ha svårt att få ved och vatten, och det kommer inte att finnas tillräckligt med gräs för så många oxar. Antingen han eller jag borde åka först."

Så han gick till den unge mannen och berättade detta för honom, och sade: "Vill du gå före eller komma efter mig?"

Den andre tänkte: "Det är bättre för mig att gå först. Jag kommer då att resa på en väg som inte är uppskuren. Oxarna kommer att äta gräs som inte har rörts. Vattnet kommer att vara rent. Dessutom kommer jag att sälja mina varor till vilket pris jag vill." Så han sade: "Vän, jag går först."

Detta svar gladde den sparsamma köpmannen. Han sade till sig själv: "De som går före kommer att jämna ut de ojämna ställena. Det gamla grova gräset kommer att ha ätits av oxarna som gått före, medan mina oxar kommer att äta de nyväxta skottet. De som går före kommer att gräva brunnar som vi ska dricka ur. Och jag behöver inte heller bry mig om att sätta priser, utan jag kan sälja mina varor till de priser som den andre mannen sätter." Så sade han högt: "Mycket väl, vän, du kan gå först."

Genast började den dåraktige köpmannen sin resa. Snart hade han lämnat staden och var i landet. Efter hand kom han till en öken som han var tvungen att korsa. Så han fyllde stora vattenkrukor med vatten, lastade dem i en stor vagn och startade över öknen.

Nu bodde det en ond demon på sanden i denna öken. Denna demon såg den dåraktige unge köpmannen komma och tänkte för sig själv: "Om jag kan få honom att tömma dessa vattenkrukor, kommer jag snart att kunna övervinna honom och få honom i min makt."

Så demonen gick längre fram på vägen och förvandlade sig till en ädel herre. Han kallade fram en vacker vagn, dragen av mjölkvita oxar. Sedan kallade han tio andra demoner, klädde dem som män och beväpnade dem med bågar och pilar, svärd och sköldar. Han satt i sin vagn, följd av de tio demonerna, och red tillbaka för att möta köpmannen. Han satte lera på vagnshjulen, hängde vattenliljor och vått gräs på oxarna och vagnen. Sedan gjorde han kläderna som demonerna bar och deras hår allt våta. Vattendroppar rann ner över deras ansikten precis som om de alla hade kommit genom en ström.

När demonerna närmade sig den dåraktige köpmannen vände de sin vagn åt sidan av vägen och sade artigt: "Vart är du på väg?"

Köpmannen svarade: "Vi har kommit från den stora staden där borta och är på väg över öknen till byarna bortom. Ni kommer drypande av lera och bär vattenliljor och gräs. Regnar det på vägen ni har kommit? Kom ni genom en ström?"

Demonen svarade: "Det mörka strecket över himlen är en skog. I den finns dammar fulla med vattenliljor. Regnen kommer ofta. Vad har du i alla dessa vagnar?"

"Varor att sälja," svarade köpmannen.

"Men i den där sista stora tunga vagnen, vad har du då?" frågade demonen.

"Krukor fulla med vatten för resan," svarade köpmannen.

Demonen sade: "Du har gjort väl i att ta med vatten ända hit, men det finns ingen anledning till det bortom detta.

Töm ut allt det där vattnet och fortsätt lätt." Sedan tillade han: "Men vi har dröjt för länge. Kör vidare!" Och han körde vidare tills han var utom synhåll för köpmannen. Sedan återvände han till sitt hem med sina följeslagare för att vänta på att natten skulle komma.

Den dåraktige köpmannen gjorde som demonen befallde honom och tömde varje kruka, utan att spara ens en kopp. Vidare och vidare färdades de och strecket på himlen bleknade med solnedgången. Det fanns ingen skog, den mörka linjen var bara moln. Inget vatten kunde hittas. Männen hade inget vatten att dricka och ingen mat att äta, för de hade inget vatten att koka sitt ris i, så de gick törstiga och utan kvällsmat till sängs. Oxarna var också hungriga och törstiga och somnade här och där. Sent på natten överföll demonerna dem och förde lätt bort varje man. De drev oxarna framför sig, men de lastade vagnarna brydde de sig inte om att ta bort.

En och en halv månad efter detta följde den vise köpmannen samma väg. Även han möttes på öknen av demonen precis som den andre hade blivit. Men den vise mannen visste att mannen var en demon eftersom han inte kastade någon skugga. När demonen berättade för honom om dammarna i skogen framför och rådde honom att kasta bort vattenkrukorna, svarade den vise köpmannen: "Vi kastar inte bort vattnet vi har förrän vi kommer till en plats där vi ser att det finns mer."

Sedan körde demonen vidare. Men männen som var med köpmannen sade: "Herre! De där männen berättade för oss att där borta var början på en stor skog, och från och med där regnade det alltid. Deras kläder och hår var drypande av vatten. Låt oss kasta bort vattenkrukorna och fortsätta snabbare med lättare vagnar!"

Den vise köpmannen stoppade alla vagnarna och frågade männen: "Har ni någonsin hört någon säga att det finns en sjö eller damm i denna öken? Ni har bott här i närheten alltid."

"Vi har aldrig hört talas om en damm eller sjö," sade de.

"Känner någon man en vind fylld med fukt som blåser mot honom?" frågade han.

"Nej, herre," svarade de.

"Kan ni se ett regnmoln, någon av er?" sade han.

"Nej, herre, inte ett enda," sade de.

"De där karlarna var inte män, de var demoner!" sade den vise köpmannen. "De måste ha kommit för att få oss att kasta bort vattnet. Sedan, när vi var svaga och kraftlösa, kunde de ha gjort slut på oss. Kör vidare genast och kasta inte bort en enda halvliter vatten."

Så de körde vidare och före nattens inbrott kom de över de lastade vagnarna som tillhörde den dåraktige köpmannen.

Sedan lät den sparsamma köpmannen sina vagnar dras upp i en cirkel. I mitten av cirkeln lät han oxarna lägga sig ner, och även några av männen. Han själv med huvudmännen stod på vakt, med svärd i hand, och väntade på demonerna. Men demonerna störde dem inte. Tidigt nästa dag tog den sparsamma köpmannen de bästa av vagnarna som lämnats av den dåraktige köpmannen och fortsatte säkert till staden över öknen.

Där sålde han alla varorna med vinst och återvände med sitt sällskap till sin egen stad.