Fångsten av Sampo

Sedan den magiska kantelen var färdig, seglade de tre stora hjältarna och trollkarlarna återigen bort mot det dystra Nordlandet. Ilmarinen ledde roddarna på den ena sidan av skeppet, och Lemminkäinen på den andra, och gamle Wäinämöinen styrde. De nådde snart Pohjola och landade nära Louhis hus.

När de hade dragit upp sitt fartyg på land, gick de allesammans upp till Louhis hus, och Wäinämöinen berättade för henne att de hade kommit för att hämta Sampo; att om hon bara skulle ge dem det mångfärgade locket, skulle de resa därifrån nöjda, men om inte, skulle de ta hela Sampo med våld. Då blev Louhi mycket arg och kallade samman alla Nordlandets krigare för att döda dem. Men Wäinämöinen började spela på sin kantele, och så underbart ljusa var de melodier han spelade, att krigarna glömde allt om stridande och började gråta, och alla Pohjolas jungfrur började dansa. Ändå spelade Wäinämöinen på och på, tills en djup sömn föll över allt Nordlandets folk. Då slutade han att spela och kastade en mäktig förtrollning över dem, så att de inte skulle vakna.

När allt Pohjolas folk ljudligt sov, gick de tre stora hjältarna till bergen för att söka den magiska Sampo. Och när de gick, spelade Wäinämöinen så underbar musik att de stora klipporna öppnade sig framför dem och lämnade dem en öppen väg till där Sampo låg gömd. När de hade kommit nära den grotta där Sampo låg, skickade de Lemminkäinen att gå in i grottan och föra ut den.

Han, skrytande över sin styrka, gick in i grottan, och gripande tag i den magiska Sampo satte han all sin styrka till att lyfta den, men den förblev orörlig, ty rötterna hade vuxit djupt ner i jorden och bundit fast den hårt.

Då kom Lemminkäinen ihåg en väldig oxe som han hade sett ute på fälten, med horn sju famnar långa, och han gick efter den och spände den för den största plog han kunde hitta, och började plöja runt omkring alla de rötter som höll Sampo nere. Och på mycket kort stund blev rötterna lösa, och de kunde ta upp den magiska Sampo och bära den ombord på sitt fartyg.

Så snart den var säkert ombord seglade de iväg, lämnande allt Pohjolas folk sovande. På flög de mot sina hem i Kalevala; men Lemminkäinen tröttnade på tystnaden och frågade Wäinämöinen varför han inte skulle sjunga för att muntra upp dem. Men Wäinämöinen svarade att sång bara skulle störa roddarna, och att det var bäst att aldrig glädjas förrän all fara var över. Till slut, när de hade färdats tre dagar på sin resa, blev Lemminkäinen arg över Wäinämöinens tystnad och började sjunga själv. Men hans röst lät hård och omelodisk, och den fick själva skeppet att darra.

Långt borta på land stod en trana bland vassen och roade sig med att räkna sina tår. Men när den hörde Lemminkäinens försök till sång, blev den så förskräckt att den flög iväg skriande över Pohjola, och genom sitt skri väckte den allt sovande folk. Så snart Louhi vaknade skyndade hon sig till sina lador och fähus för att se om något hade blivit stulet, men hon fann allt i sin ordning. Därefter skyndade hon till bergen, till grottan där hon hade gömt Sampo, men när hon kom dit fann hon grottan tom och såg hur hennes gäster hade slitit Sampo loss från dess fästen.

Då återvände Louhi till sitt hus blek av vrede och fruktan, ty hon visste att om Sampo gick förlorat, skulle allt Nordlandets välstånd gå förlorat med det. Så kallade hon på dimmans gudinna och sände ut henne att fördröja Wäinämöinens fartyg. Och därefter kallade hon på Iko-Turso – ett ondskefullt monster som levde i havets djup – att simma till skeppet och sänka det, och äta männen i det, men att föra tillbaka Sampo till Pohjola än en gång. Och hon bad dessutom till den store Ukko att om havsmonstret inte skulle lyckas, skulle Ukko själv sända en fruktansvärd storm för att förstöra fartyget.

Först kom dimmans gudinna och svepte in dem i en så tjock dimma att de inte kunde röra sig. Tre dagar låg de så, och då drog Wäinämöinen sitt svärd och utropade: 'Vi skall alla förgås här i dimman om inget försök görs att driva bort den', och med dessa ord slog han vågorna med sitt svärd. Från klingan flödade en ström av honung, och på en gång bröts dimman upp och lämnade vägen klar framför dem. Men knappt hade dimman försvunnit förrän de hörde ett mäktigt dånande ljud, och skummet började skjuta upp från vattnet vid sidan och täcka skeppet. Då lutade sig Wäinämöinen över fartygets sida, och sträckande ut sin arm grep han tag i något som han såg i vattnet, och drog upp det fasansfulla monstret Iko-Turso. Men monstret blev så förskräckt över att lyftas upp ur vattnet att det lovade att lämna dem i fred och aldrig mer visa sig ovanför vattnen om Wäinämöinen bara skulle släppa det. Så Wäinämöinen släppte det, och den andra faran var över.

Men nu kom den tredje och mest fruktansvärda av alla, ty Ukko sände en mäktig stormvind, som piskade vågorna till raseri och rörde upp oceanen till dess allra botten. Och vid skeppets allra första kastning sveptes den magiska kantelen överbord av vågorna, och Ahto, havets gud, fångade den och bar bort den till sitt hem under vågorna. Då började Wäinämöinen beklaga förlusten av sitt underbara instrument; men när stormen blev värre och kastade deras skepp omkring som en fjäder, började alla ombord misströsta om att någonsin nå land levande. Men Wäinämöinen gav dem tröst och mod, och han och Ilmarinen och Lemminkäinen lugnade genom sina trollformler vindarna och vågorna och reparerade den skada som fartyget hade lidit av stormen. Och sedan fortsatte de sin väg i fred.