Peik

En gång i tiden var det en man och hans hustru. De hade tvillingbarn, en son och en dotter, som var så lika att ingen kunde skilja dem åt utom genom kläderna. Pojken kallades Peik. Så länge föräldrarna levde var han till lite nytta, ty han brydde sig inte om annat än att lura folk. Han var så full av påhitt att ingen kunde få ro. Men efter att de dött blev det värre. Han ville inte lyfta ett finger för att arbeta; han bara slog bort det de lämnat efter sig, och han kom i osämja med alla sina grannar. Hans syster slet och släpade så mycket hon kunde, men det hjälpte lite. Till slut sade hon till honom: "Vad ska vi leva av när du har förstört allt?"

"Å, jag ska gå ut och lura någon", sade Peik.

"Ja, Peik, jag är säker på att du gör det snart nog", sade hans syster.

"Ja, jag ska försöka", sade Peik.

Så till slut hade de ingenting kvar, för det var slut på allt; och Peik travade iväg, och gick och gick tills han kom till kungsgården. Där stod Kungen i farstun, och så snart han fick syn på gossen, sade han: "Vart ska du idag, Peik?"

"Å, jag var på väg ut för att se om jag kunde lura någon", sade Peik.

"Kan du inte lura mig, då?" sade Kungen.

"Nej, det kan jag säkert inte", sade Peik, "för jag har glömt mina lurakäppar hemma."

"Kan du inte gå och hämta dem?" sade Kungen, "för jag skulle väldigt gärna se om du är en sådan skälm som folk säger."

"Jag har ingen styrka att gå", sade Peik.

"Jag ska låna dig en häst och sadel", sade Kungen.

"Men jag kan inte heller rida", sade Peik.

"Ja, då lyfter vi upp dig", sade Kungen, "då kan du nog sitta kvar."

Nå, Peik stod och rev sig i huvudet som om han ville slita av sig håret, och lät dem lyfta upp honom i sadeln. Där satt han och vinglade hit och dit så länge Kungen kunde se honom, och Kungen skrattade tills tårarna kom i ögonen på honom, för han hade aldrig sett en sådan skräddare till ryttare. Men när Peik hade kommit väl in i skogen bakom kullen, så att han var utom synhåll för Kungen, satt han som om han vore spikad på hästen, och red iväg som om han hade stulit både springare och betslet. När han kom till staden, sålde han både häst och sadel.

Under tiden gick Kungen av och an och väntade på att Peik skulle komma stapplande tillbaka med sina lurakäppar. Då och då skrattade han när han kom ihåg hur eländig Peik såg ut, vinglande på hästen som en säck med korn. Men detta varade i sju längder och sju bredder, och ingen Peik kom. Till slut såg Kungen att han hade blivit lurad och bedragen på sin häst och sadel, fastän Peik inte hade haft sina lurakäppar med sig. Så blev Kungen arg och var alldeles inställd på att ge sig av för att döda Peik.

Men Peik hade fått reda på vilken dag han skulle komma och sade till sin syster att sätta den stora pannan på elden med lite vatten i. Just som Kungen kom in, drog Peik pannan av elden och sprang med den till huggkubben, och kokade så gröten på kubben.

Kungen förundrade sig över det, och förundrade sig så mycket att han glömde varför han kom.

"Hur mycket vill du ha för den där pannan?" sade han.

"Den kan jag inte avvara", sade Peik.

"Varför inte?" sade Kungen. "Jag ska betala vad du än begär."

"Nej, nej!" sade Peik. "Den spar mig tid och pengar, vedhyrning och hugg-hyrning, frakt och bärande."

"Strunt i det", sade Kungen. "Jag ska ge dig hundra daler. Det är sant att du har lurat mig på en häst och sadel och betsle, men allt det ska vara förlåtet om jag bara kan få pannan."

"Nå! om du måste ha den, så måste du", sade Peik.

När Kungen kom hem, bjöd han in gäster och gjorde ett gästabud.

Köttet skulle kokas i den nya pannan, så han tog upp den och satte den mitt på golvet. Gästerna tyckte att Kungen hade mist förståndet och gick omkring och knuffade varandra med armbågarna och skrattade åt honom. Men han gick runt och runt pannan och kacklade och pladdrade, och sade i ett andetag: "Nå, nå! dröj ett slag, dröj ett slag! Det kokar snart." Men det kokade inte alls. Så såg han att Peik hade varit ute igen med sina lurakäppar och bedragit honom, och nu skulle han genast ge sig av och dräpa honom.

När Kungen kom, stod Peik ute vid logdörren. "Kokade den inte?" frågade han.

"Nej! det gjorde den inte", sade Kungen. "Men nu ska du få sota för det." Och han var just på väg att dra sin kniv.

"Det kan jag väl tro", sade Peik, "för du tog inte med kubben också."

"Jag önskar jag trodde", sade Kungen, "att du inte ljuger för mig i en enda hög."

"Jag säger dig att det är allt på grund av kubben som den står på. Den kokar inte utan den", sade Peik.

"Ja, hur mycket ville han ha för den?" Den var väl värd trehundra daler, men för Kungens skull skulle den gå för två. Så fick han kubben och reste hem med den, bjöd in gäster igen, gjorde ett gästabud, och satte pannan på huggkubben mitt i rummet. Gästerna tyckte att han var både dum och tokig, och de gick omkring och drev med honom medan han kacklade och pladdrade runt pannan och ropade: "Dröj ett slag, nu kokar det! nu kokar det i en blink." Men den kokade inte ett dugg mer på kubben än på bara golvet. Så såg han återigen att Peik hade varit ute med sina lurakäppar. Då började han slita sitt hår och svor att han genast skulle ge sig av och dräpa honom. Han skulle inte skona honom den här gången, vare sig han satte upp en god eller en ond min.

Men Peik hade vidtagit åtgärder för att möta honom igen. Han slaktade en bagge och fångade blodet i blåsan, stoppade in den i systerns barm, och sade henne vad hon skulle säga och göra.

"Var är Peik!" skrek Kungen. Han var i sådan vrede att tungan snubblade.

"Han är så dålig att han inte kan röra hand eller fot", sade hon, "och nu försöker han ta sig en tupplur."

"Väck honom", sade Kungen.

"Nej, jag vågar inte. Han är så häftig", sade systern.

"Ja! jag är ännu häftigare", sade Kungen. "Och om du inte väcker honom, så gör jag det." Därmed slog han sig på sidan där hans kniv hängde.

Nå, hon gick för att väcka honom. Men Peik vände sig hastigt i sängen, drog fram en liten kniv och sprättade upp blåsan i hennes barm, så att en ström av blod for ut, och hon föll ner på golvet som om hon vore död.

"Vilken våghals du är, Peik!" sade Kungen. "Du har väl inte stuckit din syster till döds, och här stod jag bredvid och såg det med egna ögon."

"Det är ingen fara med hennes kropp så länge det finns andedräkt i mina näsborrar", sade Peik. Därmed drog han fram ett vädurshorn och började tuta i det. När han hade tutat en bröllopslåt, satte han änden mot hennes kropp och blåste liv i henne igen, och hon reste sig upp som om ingenting var på tok med henne.

"Kors i all sin dar, Peik! Kan du döda folk och blåsa liv i dem igen? Kan du göra det?" sade Kungen.

"Jag menar", sade Peik, "hur skulle jag kunna klara mig alls om jag inte kunde det? Jag dödar alltid alla som jag kommer nära. Vet du inte att jag är mycket häftig."

"Jag är också hetlevrad", sade Kungen. "Och det där hornet måste jag ha. Jag ska ge dig hundra daler för det, och dessutom ska jag förlåta dig för att du lurade mig på min häst, och för att du narrat mig med pannan och kubben, och allt annat."

Peik var mycket ovillig att skiljas från det, men för hans skull skulle han låta honom få det. Så gick Kungen hem med det, och han hade knappt kommit tillbaka förrän han måste pröva det. Han började gräla och kivas med Drottningen och sin äldsta dotter, och de betalade tillbaka med samma mynt. Men innan de visste ordet av, drog han fram sin kniv och skar halsen av dem, så att de föll ner stendöda. Alla andra sprang ut ur rummet, så rädda var de.

Kungen gick och vankade av och an på golvet en stund, pladdrande att ingen skada var skedd så länge det fanns andedräkt i honom, och en mängd sådant som hade flutit ur Peiks mun. Så drog han fram hornet och började blåsa "Tut-i-tu, Tut-i-tu." Men fast han blåste och tutade så hårt han kunde hela den dagen och nästa, kunde han inte blåsa liv i dem igen. Döda var de, och döda förblev de, både Drottningen och hans dotter, och han blev tvungen att köpa gravar åt dem på kyrkogården och att spendera pengar på deras gravöl därtill.

Så måste han och skulle han gå och hugga ner Peik. Men Peik hade sina spejare ute och visste när Kungen skulle komma. Då sade han till sin syster: "Nu måste du byta kläder med mig och ge dig av. Om du gör det, så får du allt vi har." Nå, hon bytte kläder med honom och packade ihop och gav sig av så fort hon kunde. Men Peik satt alldeles ensam i sin systers kläder.

"Var är den där Peik?" sade Kungen, när han kom in i rasande vrede genom dörren.

"Han har rymt", sade Peik.

"Åh! hade han varit hemma", sade Kungen, "så hade jag dräpt honom på fläcken. Det är ingen idé att skona livet på en sådan skurk."

"Ja! han visste genom sina spejare att ers Majestät skulle komma och ta hans liv för hans onda påhitt. Men han har lämnat mig helt ensam utan en bit bröd eller en slant i min pung", sade Peik, som gjorde sig så mjuk och smeksam som en ung fröken.

"Kom då med till kungsgården, så ska du få nog att leva av. Det är ingen idé att sitta här och svälta i den här stugan ensam", sade Kungen.

Ja! han var glad att göra det. Så tog Kungen honom med sig och lät lära honom allt och behandlade honom som sin egen dotter. Det var nästan som om Kungen hade sina tre döttrar igen, ty Fröken Peik sydde och sömmade, och sjöng och lekte med de andra, och var med dem tidigt och sent.

Efter en tid kom en kungason för att leta efter en hustru.

"Ja! Jag har tre döttrar", sade Kungen. "Det är upp till dig vilken du vill ha."

Så fick han lov att gå upp till deras jungfrukammare för att bli vän med dem, och slutet blev att han tyckte bäst om Fröken Peik, och kastade en sidenklut i hennes knä som kärlekstecken. Så satte de igång att göra i ordning bröllopsgästabudet, och om en liten stund kom hans fränder och Kungens män, och de gav sig alla till att festa och dricka på bröllopsaftonen.

Men när natten föll på, vågade Fröken Peik inte stanna längre, utan rymde från kungsgården ut i vida världen, och bruden var förlorad. Men värre skulle det bli, ty just då kände sig båda de andra prinsessorna mycket konstiga, och helt plötsligt kom två små prinsar resande till världen, och folk måste bryta upp och gå hem just som nöjet och festandet var som högst.

Kungen blev både vred och sorgsen, och började undra om det inte var Peik igen som hade ett finger med i spelet.

Så satt han upp på sin häst och red ut, ty han tyckte det var tråkigt att stanna hemma. Men när han kom ut bland de plöjda åkrarna, satt Peik på en sten och spelade på en mungiga.

"Vad! sitter du där, Peik?" sade Kungen.

"Här sitter jag, det är säkert", sade Peik. "Var skulle jag annars sitta?"

"Nu har du lurat mig fult, gång på gång", sade Kungen. "Men nu måste du följa med mig hem, och jag ska döda dig."

"Nå, nå", sade Peik, "om det inte kan hjälpas, så kan det inte. Jag antar att jag måste följa med dig."

När de kom hem till kungsgården, gjorde de i ordning en tunna som Peik skulle sättas i. När den var klar, fraktade de upp den till ett högt fjäll. Där skulle han ligga i tre dagar och tänka på allt ont han hade gjort, sedan skulle de rulla ner honom från fjället i fjorden.

Den tredje dagen kom en rik man förbi. Men Peik satt inne i tunnan och sjöng: "Till himlens salighet och Paradis, Till himlens salighet och Paradis. Jag skulle mycket hellre stanna här än att göras till en ängel."

När mannen hörde det, frågade han vad han ville ha för att byta plats med honom.

"Det borde vara en god summa", sade Peik, "för det var inte varje dag som en vagn stod redo att starta till Paradiset."

Så sade mannen att han skulle ge allt han ägde. Han slog ut botten på tunnan och kröp in i den i stället för Peik.

"Lycklig resa", sade Kungen när han kom för att rulla ner honom. "Nu ska du fortare till fjorden än om du åkte i en släde med renar. Och nu är det slut med dig och dina lurakäppar."

Innan tunnan var halvvägs nerför fjället, fanns det inte en hel stav kvar av den, inte heller en lem av den som var inuti.

Men när Kungen kom tillbaka till gården, var Peik där före honom och satt på gårdsplanen och spelade på mungigan.

"Vad! sitter du här, du Peik?"

"Ja! här sitter jag, det är säkert. Var skulle jag annars sitta?" sade Peik. "Kanske kan jag få husrum här för alla mina hästar och får och pengar."

"Men vart var det som jag rullade dig, så att du fick all denna rikedom?" frågade Kungen.

"Å, du rullade mig i fjorden", sade Peik, "och när jag kom till botten fanns det mer än nog och över nog, både av hästar och får och av guld och silver. Boskapen gick omkring i stora hjordar, och guldet och silvret låg i stora högar så stora som hus."

"Hur mycket vill du ha för att rulla ner mig på samma sätt?" frågade Kungen.

"Å", sade Peik, "det kostar lite eller ingenting att göra det. Dessutom tog du ingenting från mig, och så ska jag inte ta något från dig heller."

Så stoppade han Kungen i en tunna och rullade ner honom. När han hade gett honom en åktur ner till fjorden för intet, gick han hem till kungsgården. Så började han hålla sitt bröllopsgästabud med den yngsta prinsessan, och därefter styrde han både land och rike. Men han höll sina lurakäppar för sig själv, och höll dem så väl att ingenting därefter hördes av Peik och hans påhitt, utan endast om OSS SJÄLVA KUNGEN.