Hur Jupiter beviljade en önskan

Var och en av byborna i en stad i Frygien hörde en knackning på dörren till sin stuga en sommardag i sagornas avlägsna tid. Var och en, när de öppnade, såg två främlingar, trötta vandrare, som sökte mat och skydd för natten.

Det var en del av templets läror att en man borde hjälpa en främling, hur ödmjuk han än var, men dessa frygier var ett njutningslystet, vårdslöst folk, försumliga mot gästfrihet och även mot sitt tempel, som hade förfallit.

Så hände det att samma svar mötte främlingarna vid vilken dörr de än stannade.

"Försvinn! Vi har bara tillräckligt med mat för oss själva och inget rum för andra än medlemmar av vår egen familj."

Det fanns inte en enda dörr som inte stängdes i dessa resenärers ansikten.

Eftermiddagen höll på att gå och det skulle snart bli skymning. Främlingarna, trötta och halvsvultna, klättrade uppför en kulle i utkanten av byn och kom till slut till en liten stuga bland träden. Det var en mycket fattig och ödmjuk stuga, täckt med halm, och knappt stor nog för de två gamla bönderna, Filemon och hans hustru Baukis, som bodde där. Men den öppnades genast när främlingarna knackade för att släppa in de två vandrarna.

"Vi har idag kommit från ett avlägset land," förklarade den som tycktes vara den äldre av de två.

"Och vi har inte rört mat sedan igår," tillade den yngre som kunde ha varit hans son.

"Då är ni välkomna till vad vi än har att erbjuda er," sade Filemon. "Vi är lika fattiga som fåglarna som bygger bo i halmen på våra takfot, men min gamla hustru, Baukis, kan tillaga en måltid av mycket lite som kanske kan tjäna er om ni är hungriga. Kom in, och dela med oss vad vi än har."

De två gästerna korsade den ödmjuka tröskeln, böjde sina huvuden för att komma under den låga dörrlisten, och Baukis erbjöd dem en sittplats och bad dem att försöka känna sig som hemma.

Dagen hade blivit kylig och den gamla kvinnan krattade ut kolen ur askan, täckte dem med löv och torr bark, och blåste elden till låga med sin knappa andedräkt. Sedan hämtade hon några klyvna stickor och torra grenar från ett hörn där hon hade förvarat dem som en skatt och lade dem under kitteln som hängde över elden. Därefter bredde hon ut en vit duk på bordet.

Medan Baukis gjorde dessa förberedelser, gick Filemon ut till deras lilla trädgård och samlade de sista av kryddörterna. Baukis lade dessa att koka i kitteln och Filemon skar en bit från deras sista fläsksida och lade i den för att smaksätta örterna. En skål uthuggen ur bokträ fylldes med varmt vatten för att främlingarna skulle kunna friska upp sig genom att tvätta sina ansikten, och sedan gjorde Baukis darrande förberedelserna för att servera måltiden.

Gästerna skulle sitta på den enda bänken som stugan kunde erbjuda och Baukis lade en kudde stoppad med tång på den och över kudden bredde hon ut en bit broderat tyg, gammalt och grovt, men ett som hon endast använde vid stora tillfällen. Det ena benet på bordet var kortare än det andra, men Filemon lade en flat sten under det för att göra det jämnt, och Baukis gnuggade väldoftande örter över hela bordsskivan. Sedan ställde hon maten framför främlingarna: ångande, välsmakande örter, oliver från Minervas vilda träd, några söta bär konserverade i vinäger, ost, rädisor och ägg lättkokta i askan. Det serverades i lerkärl och bredvid gästerna stod en lerkanna och två träbägare.

Det kunde knappast ha funnits en mer aptitretande supé, och de två gamla böndernas vänliga glädje fick den att verka ännu delikatare. Gästerna åt hungrigt och när de hade tömt skålarna kom Baukis med en skål med rosiga äpplen och en honungskaka för efterrätt. Hon märkte att de två tycktes njuta stort av mjölken och det gjorde henne orolig, för kannan hade inte varit mer än halvfull. De fyllde sina bägare om och om igen och tömde dem.

"De kommer att dricka upp mjölken och be om mer," tänkte Baukis, "och jag har inte en droppe till."

Då grep en stor fruktan och vördnad den gamla kvinnan. Hon kikade över axeln på den äldre av främlingarna ner i kannan och såg att den var fylld till brädden! Han hällde från den åt sin följeslagare och den var åter full till överflöd när han ställde ner den. Här var ett mirakel, visste Baukis. Plötsligt reste sig främlingarna och deras förklädnad av ålder och resestänkta kläder föll från dem. De var Jupiter, gudarnas kung, och hans bevingade son, Merkurius!

Baukis och Filemon slogs av skräck när de kände igen sina himmelska gäster, och de föll på knä vid gudarnas fötter. Med sina darrande händer knäppta bönföll de gudarna att förlåta dem för deras fattiga förnöjelse.

De hade en gammal gås som de vårdade och älskade som väktare av sin stuga, och nu kände de att de måste döda den som ett offer och gåva till Jupiter och Merkurius. Men gåsen sprang smidigt undan dem och tog sin tillflykt mellan gudarna själva.

"Slakta inte fågeln," befallde Jupiter. "Er gästfrihet har varit fullkomlig. Men denna ogästvänliga by skall betala straffet för sin brist på vördnad. Endast ni skall förbli ostraffade. Kom och se på dalen nedanför."

Baukis och Filemon lämnade stugan och haltade en bit nerför kullen med gudarna. I den sista strålningen från den nedgående solen såg de den förstörelse som folket där nere hade ådragit sig själva. Det fanns inget kvar av byn. Hela dalen var sänkt i en blå sjö, dess gränser var vild mosse med vikar av pölar i vilka vadarfåglarna vadade och skrek gällt.

"Det finns inget hus kvar utom vårt," flämtade Filemon.

Sedan, när de vände sig om, såg de att deras stuga också hade försvunnit. Den hade dock inte förstörts. Den var förvandlad. Ståtliga marmorpelare hade tagit platsen för de träbalkar som stod i hörnen. Halmen hade vuxit till gult och var nu ett gyllene tak. Det fanns färgglada mosaikgolv och breda silverdörrar med utsmyckningar och sniderier av guld. Deras lilla koja, som knappt hade varit stor nog för två, hade vuxit till höjden och storleken av ett tempel vars förgyllda spiror nådde upp mot himlen. Baukis och Filemon var för vördnadsfulla för ord, men Jupiter talade till dem.

"Vilken ytterligare gåva av gudarna skulle ni vilja ha, goda människor? Be om vad ni än önskar och det skall beviljas er."

De två gamla rådgjorde en stund och sedan framförde Filemon deras begäran till Jupiter.

"Vi skulle vilja vara väktare av ert tempel, store Jupiter. Och eftersom vi har tillbringat så mycket av våra liv här i harmoni och kärlek, önskar vi att vi alltid kunde förbli här och aldrig skiljas åt för ett ögonblick."

När Filemon slutade tala, hörde han Jupiter säga: "Er önskan är beviljad." Och med dessa ord försvann gudarna från jorden. Det fanns ett långt spår av purpurljus på himlen som Jupiters mantel, och bredvid det låg två vingformade moln som markerade den väg Merkurius hade tagit, men det var allt.

Baukis och Filemon gick in i templet och var dess väktare så länge de förmådde. En dag på våren när det gamla paret verkligen hade blivit mycket gamla stod de på templets trappa sida vid sida och betraktade det nya gröna som jorden sköt fram. I det ögonblicket hände dem ett annat mirakel.

Var och en växte rak istället för böjd av ålder, och deras kläder var täckta med gröna löv. En lövrik krona växte på var och ens huvud och när de försökte tala, hindrade dem en beklädnad av bark. Två ståtliga träd, linden och eken, stod bredvid tempeldörren för att bevaka den i de två goda gamla människornas ställe, som för sin vördnad hade blivit sålunda förvandlade av gudarna.